Hur mycket rök måste vi tåla?

Jessica Samuelsson arbetar som personlig assistent i Göteborg. Vi träffas i deras samlingslokal efter ett arbetspass hos en man som röker mellan ett och ett och ett halvt paket cigaretter om dagen. Jessicas svarta kappa luktar rök. Även i hår och innekläder har doften satt sig.
– Jag känner mig som efter en hel festnatt. Det svider i ögonen och eftersom jag använder handsprit så luktar det som det också. Sprit och rök.
 

Johannes Remnegård och Jessica Samuelsson ska börja skriva tillbudsrapporter.

Hon delar arbetstiden mellan ett antal brukare och i hennes fall innebär det runt 30 timmar i veckan hos någon som röker. Innan hon ska gå hem till dem brukar hon tänka ut bra argument så att brukaren ska gå med på att öppna ett fönster.
Enligt Arbetsmiljöverket och tobakslagen ska hon egentligen inte behöva andas in rök på jobbet. Men LSS, Lagen om   
stöd och service till vissa funktions­hindrade, står över dessa lagar. Därför måste arbetsgivaren, i det här fallet kommunen, hitta andra sätt att komma åt problemet.  Portabla luftrenare är standardlösningen, och de används hemma hos dem hon arbetar hos också. Men det tar en viss tid att rena luften och när assistenten måste hålla i cigaretten hjälper de knappast. De hjälper inte heller mot lukten. I de här lägenheterna är väggarna täckta av en gul, klibbig hinna och oavsett hur mycket de vädrar luktar det. Tjockt och skarpt på en gång.
– Kommunen är för försiktig, säger Johannes Remnegård, kollega till Jessica och samordnare för assistenterna i området. Kanske väljer brukaren att gå till någon annan om man inskränker för mycket i deras rättigheter, och då förlorar kommunen en massa pengar.

Birger Valestrand, gruppchef för personliga assistenter i Göteborgs kommun, håller inte med om att kommunen gör för lite.
– Vi försöker gå ut hårt och ställa krav. Men i slutändan är vi ändå ansvariga för att brukaren ska kunna leva som han eller hon vill, och vi har egentligen inga verktyg att arbeta med.
Det kommunen kan göra, menar han, är att försöka prata, hitta överenskommelser. Och det räcker långt för det mesta. Men de svårare fallen hamnar ofta till slut på kommunens bord, efter att ha valsat runt hos olika arbetsgivare. Det gäller särskilt om brukaren mår mycket dåligt och har missbruksproblem.
– Då är vi på kommunen skyldiga att erbjuda hjälp, säger han.

Både Johannes och Jessica poängterar att brukarens rätt att leva bra och självständigt är en central uppgift i deras jobb. Medkänsla är deras arbetsredskap och brukare som lider av svåra sjukdomar har ofta mycket oro och ångest över den egna situationen.
– Tankarna på assistenternas arbetsmiljö är av förklarliga skäl inte central då, men den måste ändå göras rimlig, säger Johannes. Hemmet måste fungera som en arbetsplats för andra människor, med egna rättigheter.
Han påpekar att det borde vara självklart att ingen tvingas sova i samma lägenhet som någon som sängröker. Att ingen ska behöva upptäcka ett stort brännhål på brukarens filt nästa morgon. När det tillslut hände valde Johannes att sova på soffan i samlingslokalen.

Att vara armar och ben till en handikappad människa leder lätt till konflikter om inte arbetsupp­gifterna är tydliga. Det är en konflikt mellan olika lagar och mellan olika människors behov. Problemet är också att ingen konkret arbetsbeskrivning finns för assistentyrket, menar Johannes. Det gör att assistenternas rättigheter blir svåra att diskutera.
På vissa punkter har arbetsgiv­arna formulerat vad som inte ska ingå i jobbet som personlig assistent. Sexuell hjälp, till exempel, är inte assistenternas sak att ge. De får inte heller bryta mot lagen om brukaren ber om det.
 Men mycket annat är en gråzon. Hur mycket trädgårdsarbete ska man utföra? Hur mycket ska man lyssna på brukarens problem och berätta om själv? Och ska man tända och hålla i cigaretten eller inte?
– Genom att göra en tydlig arbetsbeskrivning vet både brukaren och assistenten vad som gäller. En rimlig överenskommelse borde vara att brukaren måste röka ute eller under en fläkt. Att ha som rättighet att utsätta andra för tobaksrök är egentligen en konstig lag, säger Johannes.

Nu ska flera stadsdelar i Göteborg införa rökfri arbetstid för sina anställda. Det betyder att personalen inte får röka alls under arbetstid. Argumenten är att ingen ska utsättas för ofrivillig tobaksrök. Det skapar ytterligare en paradox: En assistent som utsätts för passiv rök på jobbet under en hel arbetsdag får inte röka själv under sina pauser. Endast lunchen är undantagen.
Varken Jessica eller Johannes röker och vill helst slippa andras rök. Deras plan nu är att för varje gång en brukare tänder en cigarett ska de lämna in en tillbudsrapport. Fördelen med dem är att de måste utredas, och Jessica och Johannes menar att varje tänd cigarett, är att betrakta som ett tillbud. Det kommer att bli många rapporter.