Poet som inte väjde för det fula

Sonja Åkesson fastnade aldrig. Inte i hemmet, inte i språket, inte i livet.
Det känns som hon hela tiden greppade vidare.
Hon var ute i skolorna och lärde ungar haikudiktning. Hon publicerade så många dikter som möjligt i dagstidningarna för att bredda läsekretsen.
En av hennes diktsamlingar avslutas med orden ”Är någon intresserad av hur dikterna kom till, så fråga oss närmare! Drottninggatan 83 A 4 tr Stock­holm C”.
Hon har skrivit texten till slagdängan ”Jag ska bli sjuksyster jag, tralala” och dokumentärdiktat från Sandvikens Jernverk.
Hon tog ord och fraser från dagstidningar, veckotidningar och varukataloger för att sätta samman dem i diktcollage i samlingen ”Pris”.

Sonja Åkesson är så många, så mycket, så olika. Kanske är det därför många älskat och älskar henne så.
– Det som gör henne folkkär är väl att hon rymmer så många läsarter. Sonja Åkesson kan användas både till tröst och till forskning, säger Amelie Björck som precis kommit ut med en bok om hennes ordkonstskap.

Sonja Åkesson sa själv i ett tidningsuttalande medan hon levde:
– Jag känner mig ofta missförstådd. När jag skriver om metafysiska tankar uppfattas jag som social, när jag arbetar med symboler prisas min nyenkla realism, när jag är som djupast allvarlig får jag på moppe för att jag är för lekfull. Eller rättare sagt, jag är ofta lite dubbel. Det är när mina texter tolkas ensidigt jag känner mig missförstådd.

När jag ber Amelie Björck förklara Sonja Åkesson för någon som inte känner till henne nämner hon tonfallet. Sonja Åkessons starka röst som bygger upp ett förtroende med läsaren, ett ömsesidigt förtroende.
Sonja Åkesson brukar skrivas in i en kvinnlig tradition, Amelie Björck drar i boken ”Sonja Åkesson” en linje från henne fram till Kristina Lugn, Bodil Malmsten, Lina Ekdahl och Catti Brandelius.
– Den feministiska grundtonen och klassmedvetenheten är väldigt framträdande hos Sonja. Hon föddes ju på Gotland i en perifer trakt, hon slutade efter folkskolan och fastnade nästan i ett traditionellt liv som hemmafru på Gotland. Men hon lämnar det livet.

Efter en tid hamnar hon på Drottninggatan 83 i Stockholm som i dikten ”Självbiografi”:
Jag lever ett lugnt liv/ inne på Drottninggatan 83 a om dagarna/ lyssnande på grannfrun som jagar omkring/ med sin listiga sopkvast. // Jag gav mig en gång iväg/ från trivselhörnorna i en trerummare/ men hamnade i en annan trerummare./ Utredning­arna blev för många för mig/ Jag har övat mig i anpassning/ förställning och slughet./ Jag har inga vingar/ men en starkt utvecklad puckel./ Jag snokar i alla sprickor/ som om där funnes en utväg./ Jag flaxar och flaxar menpuckeln/ hindrar mig i mina rörelser.