Golf gör de gamla glada

Klockan är tolv och de flesta börjar röra sig tillbaka till sina avdelningar efter musikunderhållningen i samlingsrummet på Vibacka äldreboende. Lunchdags. Men i ett hörn av samlingsrummet lyser det grönt på en stor filmduk. Anna Persson, Maj Helgesen och Nils Åström sitter på caféstolar framför teveprojektionen och följer varandras spel uppmärksamt.
– Är det min tur nu?
Även Nils slag går långt. En gång i tiden var han golfspelare på verkliga banor. Nu är han 83 år gammal och det var länge sedan han gick den sista rundan. Men i februari i år återupptog han spelandet, i virtuell form, på äldreboendet i Ockelbo.

Bilden av gamla damer och herrar framför kulört tevespelsgrafik har lockat både tidningar och teve. Vad är egentligen meningen med att köpa in tevespel till ett ålderdomshem?
– Många gamla kan inte längre röra sig så bra, här får de en möjlighet att komma till golf­banan eller bowlinghallen. Efter­som kontrollerna är rörelse­känsliga får de använda kropp­en efter sin förmåga. Vi har också sett att de dementa pensionär­erna, som ofta blir oroliga under gemensamma aktiviteter, kan koncentrera sig under mycket längre tid än vad de klarar annars, säger undersköterskan Jessica Simonsson Åberg, som leder projektet.
Susanne Hedlund, undersköterska på demensavdelningen, håller med.
– Det bästa är att se hur de lever upp av att lära sig någonting nytt. Annars handlar allt i deras fall om att bevara kunskaper: klä på sig, äta själv.

När spelet köptes in hade Jessica en projektanställning på halvtid för att arbeta med olika sorters mötesplatser för pensionär­erna på Vibacka. Hon fick då ta på sig ansvaret för att lära upp personalen och få i gång de gamla att börja spela.
– Samma människor som bott grannar ett helt liv kan nu sitta bara några hundra meter ifrån varandra i korridoren, utan att träffas. Det här är en del i mitt projekt att få i gång aktiviteter.
I samband med att Vibacka köpte in spelet fick de kontakt med Helena Tobiasson på KTH. Hon studerar hur datatekniken har utvecklats så att kroppen och rörelserna kan vara med i spel­andet. Nu gör hon en pilotstudie på 10 pensionärer på äldreboendet.
– Jag lyssnar på vad de säger, hur mycket de rör sig och hur de förhåller sig till varandra under spelandet. När man tävlar är utgången osäker, och det lockar till prat och delaktighet.

Maj har hamnat i en bunker och Anna skrattar.
– Jag har spelat en fem-sex gånger hittills, säger Maj, medan hon försöker chippa upp bollen. Hennes spelikon har brun pagefrisyr och damskor. Annas är ljus­are med mycket blå ögonskugga.
– Alla har fått designa sina egna spelgubbar, säger Jessica. När Nils skulle göra sin hittade vi en massa extra frisyrer att välja mellan och han kunde få en manlig rockfrisyr. Det är lite som han själv ser ut.
Jessica ska arbeta på 90 procent med träffpunktsprojektet fram till jul. Hon och Helena Tobiasson fortsätter att studera hur tevespelandet påverkar de dementa och de tror att det kan finnas särskilda spel för bland annat dem i framtiden.
– Det är inte den gängse köp­starka målgruppen, men på spanska universitet har de jobbat med att utveckla sådana spel. Det forskas på en hel del ställen i världen om just de här sakerna, och flera kommuner i Sverige är intresserade av Vibackas försök, säger Helena Tobiasson

Nyttigt? Kanske. Men bilden Jessica ser framför sig är också att spelet ska uppmuntra till lek och att det ska vara tillgängligt för alla. Att barnbarnen passar på att utmana farmor på en tennismatch.
– Bara för att man blir gammal försvinner inte tävlingsinstinkten, säger Susanne Hedlund.
Nils Åströms tredje putt sitter och det blev en boogie.
– Strike! ropar han belåtet.
Det är hög tid att äta lunch nu och Jessica stänger av spelet.