Britt-Marie ger brandmännen luft

Det är fortfarande mörkt ute. Britt-Marie Ekström visar mig in i ett garageliknande rum i den gamla brandstationen på Torpagatan i Göteborg. Klockan är halv sju på morgonen.
Källarlokalerna har gula betongväggar och i  korridoren står mängder av luftflaskor, eller paket som de kallas här. Ytterligare en halvtrappa ner finns ett smalt, fönsterlöst rum där brandmännens slangar tvättas, kontrolleras och lagas.
– Jag har jobbat länge inom restaurangbranschen, men till slut blev det för stressigt. Jag fick ett vikariat här och i ett år stod jag och tvättade slangar.

09.55: Kontrollerade och färdigfyllda luftflaskor märks med tejp. 

Jobbet innebar många tunga höga lyft och snart fick Britt-Marie problem med axlarna. Efter tre inflammationer på raken kom en sjukgymnast och dömde ut arbetsmiljön och slangtvätten fick byggas om.
– De tyckte nog att jag var en gnällig kärring, men sedan kom det fram att fler än jag hade haft ont. Det behövdes en kärring för att klaga, säger hon.
Efter ryggproblemen bestämde sig Britt-Marie för att lära sig hantera andningsutrustningen också.
Idag börjar hon med att sortera en back med andningsapparater. Allt är märkt med ett nummer och i ett kartotek finns lappar med apparaternas historik. En gång om året ska de testas och vart femte år plockas isär för en noggrann genomgång.
Hon och kollegan Claes Billvik plockar isär regulatorerna och lägger de pyttesmå beståndsdelarna i en stålkorg som sänks ner i rengöringsmedel. Medan de tvättas passar Britt-Marie på att fylla på luft­flaskor. Lokalen fylls av skramlande, plaskande och smällande ljud. Istället för tyst koncentration arbetar hon nu med hela kroppen.
– När man stått och småpillat ett tag är det skönt att göra något annat.

10.00: Andningsventilerna diskas för hand innan de plockas
isär och kontrolleras i ett datorprogram. ”Lite moderna är vi.”

Vid tiotiden kommer fyra brand­män ner i källaren. De har med sig lite utrustning från en övning och vill lämna den för genomgång. De stannar en stund och småpratar med hennes kollega Janne Mithander. Britt-Marie skrattar och skakar på huvudet.
– I det här mansdominerade yrket syns man inte om man är tjej, säger hon högt, så att de ska höra henne genom surret i lokalen. När jag svarar i telefonen tror gubbarna att de kommit till köket. Rrrröket, får jag säga då.
Klockan börjar närma sig ett och slutet på Britt-Maries arbetsdag. Snart ska hon sätta sig i bilen och köra de fem milen till Åsa, där hon bor i ett hus bara en kort promenad från havet. En regulator som inte fungerade som den skulle lägger hon tillbaka på arbetsbänken.
– Det är en stor fördel med mitt jobb. När något krånglar för mycket kan man lägga det åt sidan en stund.

Och imorgon klockan halv sju kommer Britt-Marie tillbaka, för att med pigga ögon leta rätt på den lilla komponent som hamnat fel. Så att den brandman som ska använda regulatorn vid nästa utryckning kan andas säkert.