Jag läser enorma mängder under min pappaledighet.
Reportageböcker mest.
Amerikanska machoklassiker som Truman Capotes ”Med kallt blod” och Norman Mailers ”Matchen”, porträttet på Muhammad Ali och George Foreman inför den klassiska tungviktsuppgörelsen i diktatorn Mobutus Zaire. ”The Rumble in the Jungle”.
Folke sover ungefär två timmar var dag.
Det är då jag passar på.

Jag läser Mailers gestaltning av den buttre hundrakilossluggern Foreman, som tyst och enträget brukade banka sina motståndare möra som kycklinglår.
Och hans motsats, Ali, virtousen, dansaren, den stingande fjärilen. Skrävlaren och pratkvarnen.
Jag läser, fascineras och får dåligt samvete. Hur tala om något sånt med Folke när han blir äldre? Boxning är trots allt en skitsport. Farlig och chauvinistisk. Bara något drygt årtionde efter Zaire-matchen var Muhammad Ali ett vrak som knappt kunde hålla i en kaffekopp.
Likväl fascineras jag. Såklart har det med uppfostran att göra. Pojkar får lära sig att gilla våld och vi är oftast för lata och för fega för att ändra uppfattning när vi blir män.

På Internet hittar jag 30 år gamla tv-bilder från matchen.
Ali mot repen i åttonde ronden.
Folke som sover i rummet intill.
En utmattad Foreman som sluggar, hans armar rör sig trögt som om de fått en bedövningsspruta. Ali dansar undan och backar in mot ringens mitt, Foreman följer efter som en retad dörrvakt.
Och så Alis snabba vänster följt av en kliniskt ren högerkrok. Matchen över.

Varför vill jag titta på något så osmakligt?
Kanske för att jag innerst inne tror att den som kan förstå någonting litet om den store Muhammad Ali, kan lära sig något om det innersta av livet självt. Världsmästaren Foreman var storfavorit inför Zairematchen. Ali, 32 år gammal, sågs av många som en föredetting. Hans tunga var fortfarande snabb och rakbladsvass, men kanske inte längre hans  händer och fötter.
Varför går man upp i en boxningsring mot George Foreman när ingen längre tror att man kan slå honom?
För att försöka göra sig själv odödlig så klart, för att bli älskad.
Varför skaffar man barn?

När Sofie första gången sa att hon ville att vi skaffade barn blev jag rädd. Livrädd. Pappa, det var ju inte det jag skulle bli. Jag skulle bli författare och rockstjärna. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Kanske kom jag till insikt om att Sofie faktiskt givit mig det finaste erbjudande en människa kan ge. Hon ville bli mor till mitt barn. Vem var jag att avvisa henne, vi hade levt tillsammans i sex år.
Rädd var jag fortfarande.
Men jag insåg att jag ändå ville göra det. Så jag gjorde det.
Kanske är det så jag får försöka rättfärdiga min boxningsfascination inför Folke. Ibland måste man möta sina rädslor för att komma vidare i livet. I det läget är ett möte med George Foreman i Zaire en smal sak i jämförelse med att ta ansvar för ett nytt litet liv.