Vi var på Danderyds sjukhus häromdagen, Folke och jag. Inget allvarligt. Vi skulle besöka någon som vi visste skulle bli frisk.
I kafeterian satt en liten pojke med sin pappa. Pojken hade tappat allt sitt hår. Vi vet alla vad det betyder. Pojken såg så modig ut. Jag ville säga det till honom, men jag tuggade på min baguette och teg.
Sedan man blivit förälder finns ens barn med i all sorg, både i den egna och i andras.

När jag såg pojken i kafeterian på Danderyd, var det samtidigt Folke jag såg.
När Rapport visar bilder av lidande barn i Darfur står Folke där bland flugsvärmarna och matsäckarna från Röda korset.
Jag läser amerikanen John Herseys legendariska reportage om förstörelsen av Hiroshima och för mitt inre ser jag Folke bland de brinnande ruinerna som bomben lämnat efter sig.
Pojken på Danderyd hade druckit en stor flaska cola, ett av de onyttigaste livsmedlen i världen. För pojken spelade det ingen roll längre, inte heller för hans pappa. Varför oroa sig för lite tomma kalorier? Hellre då njuta av så mycket läsk man bara kan innan …

Vi som inte är drabbade tror att vi är skyddade.
Det är vi inte.
Vi borde också njuta av vår cola, eller vad det nu är vi njuter av, som om det var den sista vi någonsin skulle få. Vi borde aldrig försaka några kyssar eller flörtar. Vi vet aldrig om chansen kommer åter.

När jag skriver det här sover Folke. Han är frisk och stark och den människa jag älskar mest av alla på hela jorden. Förutom att vara med honom är att skriva den sysselsättning jag helst ägnar mig åt och att skriva är också mitt jobb.
I dag får jag både skriva och vara med Folke.
Jag hejdar mig för ett ögonblick, kan inte låta bli att undra över när jag egentligen förtjänade den här dagen av njutning.
Men njuter det gör jag.