Så gick det när Attendo tog över

Utanför ingången till ett gult hus i Hoting i norra Jämtland står det Attendo Care på en skylt. Här startade fyra kvinnor för elva år sedan ett äldrekooperativ. Det döptes till Brismarksgården efter en legendarisk läkare i trakten.  
Ingen av kvinnorna finns längre i huset. Det privata Attendo Care tog över i januari förra året och lovade att driva äldreboendet 1,3 miljoner kronor billigare. Tidningarna fylldes av upprörda insändare. KA åkte till Hoting och mötte chefen Ulla-Britt Svensson. Hon var fortfarande chockad över att hennes livsverk gick i graven. Personalen hade varken tid och ork att säga så mycket.

Michaela Söderqvist är vikarie. Här med Erik Eriksson.

Nu är jag tillbaka och möter till min förvåning en öppen och lättsam stämning i personalrummet.  
Undersköterskorna Eva Karls­son, Ann-Britt Nordin och Maine Söder­qvist är överens om att de har fått en enastående sjuksköterska och chef som hjälper till ute i verksamheten och lyssnar på dem.
– När du var här förra gången visste vi inte alls hur det skulle bli, säger Ann-Britt och Eva.
Ann-Britt betonar att tiden med kooperativet var bra. Styrelsen kunde snabbt samlas och fatta snabba beslut, exempelvis om inköp. Idag är det en annorlunda situation och det får de finna sig i.  
Ja, det kan till och med vara skönt att slippa styrelsearbetet.
– Nu är det inte längre mitt bekymmer utan Attendos, säger Ann-Britt.
 Så småningom kryper det fram att undersköterskorna helst vill att kommunen ska driva verksamheten, att tjäna pengar på sjuka och gamla är ingen ideal­situation.

Kocken Alf Löfqvist har tagit en paus efter att ha lagat fläskpannkaka.
I början hade kooperativet inga möbler utan ropade in dem på auktioner. Alf släpade dit sin gröna soffa. Jag minns hur han förra gången sa att han skulle ta hem den från entrén när Attendo tog över. Och nu är den borta.  
Snart försvinner han själv också. Han är på väg att flytta söder­ut. Då får de två kvinnorna som nyligen miste sina tjänster i köket arbete igen. En heltidstjänst som de delade på har dragits in. För att anpassa verksamheten till det anbud kommunen tackat ja till, förklarar senare chefen Helena Stridh Carlsson.
Undersköterskorna tycker att det har blivit snärjigare. Det finns inte längre någon i köket under helgerna. Även om Alf lagar maten måste de som jobbar på helgen värma den, koka potatis och ta hand om disken.
Alf reser sig upp och trycker ner en vit mössa på huvudet som han tycker liknar en läskedrycks­kapsyl. Klädd i vita byxor och kockförkläde ger han sig av till köket. Så var han inte klädd tidigare.
Han förbereder klimp till en köttsoppa.
– Klart att det har blivit tyngre, eftersom jag ska göra all mat klar till helgen. Jag hade hellre jobbat helg och varit ledig mitt i veckan, säger han.
Han visar mig runt. Mycket är sig likt, men kooperativets vackra chiffonjé är borttagen. På väggen ovanför matbordet finns fortfarande bonaden med texten: Sluta aldrig önska,  sluta aldrig be, sluta aldrig hoppas under kan ju ske.

– De var till och med beredda att bygga huset med egna medel, säger kocken Alf löfqvist. 

Alf skämtar om att larmsystemet ibland krånglar, därför huset är byggt på en vitterstig. Sedan blir han allvarlig.
– Det här huset hade aldrig funnits utan tjejerna, som drog igång äldrekooperativet. De var till och med beredda att bygga huset med egna medel. Jag var involverad i hur det skulle se ut, säger han. Han påpekar hur de skapade jobb i Hoting och affärerna fick mer kunder. Det var många studiebesök.
Att folk blev upprörda när kooperativet, som varit hjärtat på orten, försvann kan även chefen Helena Stridh Carlsson förstå. Hon tycker ändå att hon har fått ett fantastiskt mottagande.
– Personalen är kompetent, engagerad och duktig, jag har stabila och trygga medarbetare, säger hon.
Det börjar mörkna. Utanför finns en översnöad trädgård. Den brukade Margareta Kanon, en av kooperativets grundare sköta utan minsta betalning.

Sjuksköterskan Anna Forsner-Andersson tycker att Attendo har mer struktur. Verksamhetschefen Helena Stridh Carlsson till höger.

Ulla-Britt Svensson, den förre chefen, vad hände henne? Hon börjar försona sig med ödet att kooperativet försvann. Nu är hon distriktssköterska. Hon kör  mig till Lövvik, två mil nordväst om Hoting. Där presenterar hon sin förebild, Hervor Dahlén. Hon är en av de fyra kvinnorna, Pantertanterna, som startade äldrekooperativet Ingelsgården i Lövvik, det första i Sverige. Det kooperativet lever kvar. Med­lemmarna såg till att bli ägare av huset. Därför kan inget Attendo komma in där.
– Med facit i hand borde vi gjort likadant. Men vi fick ju inga lån, säger Ulla-Britt vid köksbordet hos Hervor.
Hervor nickar men tycker ändå att kommunen borde ta hänsyn till de sociala värden som ett kooperativ, uppbyggt av glesbygdsinvånarna, kan skapa. Det handlar om politisk vilja.
Ulla-Britt svarar henne att hon är ändå stolt över att det finns ett äldreboende i Hoting. För den bedriften kan ingen ta ifrån henne.