Han stod på Kungsholmssidan av Karlbergskanalen. En pensionär med sitt haspelspö och sin väska. Han kastade med en orange wobbler.
Jag kände suget. Det är den tiden på året. Havsöringens tid. Var gång man passerar en sportfiskare någonstans i stan vill man själv ut och prova. Vattenytan liksom viskar till en att släppa allt och komma. Man gör sig bilder av vidundren som döljer sig där nere.
Jag föreställer mig att Folke någon gång i framtiden ska känna det där suget.
En pappa vill så gärna överföra sina intressen på sina barn.

Min pappa lyckades. Inte med fisket just, det fick jag från annat håll. Men han är nästan maniskt intresserad av fotboll. Jag är inte långt efter.
Farfar däremot, lyckades inte överföra sitt seglarintresse på pappa.
Ibland kan jag tycka att det är synd. Kanske hade jag haft större nytta av att kunna skota och kryssa eller vad man nu gör på sjön, än att mellan april och november ständigt gå och oroa mig för att Falkenbergs FF ska ramla ur Superettan. (Det är lite vrickat, jag vet. Jag är från Falkenberg, det är därför.)

Folke och jag fortsatte mot mataffären. Vi passerade gitarraffären som vi alltid passerar. En gitarr ska Folke ha så fort fingrarna är långa nog. Så att han och jag kan spela tillsammans. Det är bestämt.
Eller?

Det är svårt det där. Jag vill ju så gärna att Folke ska älska det jag älskar. Gitarrer, fiske och fotboll. Men han måste förstås välja själv. Häromkvällen såg jag SVT:s dokumentär om föräldrar som driver sina barn som slädhundar på fotbollsplaner och i idrottshallar.
Sådana föräldrar är bara värda förakt.
Och då ska du inte tro att jag är en person som inte gillar att tävla. (Sofie brukar beskriva mig som en dålig förlorare och en ännu sämre vinnare.) Men viljan att tävla måste komma inifrån, från hjärta, puls och mage.
På samma sätt som suget när man passerar en sportfiskare vid Kungsholms kanal i februari.