Han är 80 centimeter i strumplästen och när han ler ser han ut som ett ärrat hockeyproffs. Tre framtänder i underkäken. Sedan lucka, lucka, kindtand.
Han ler ofta.
Folke Sten Olof Rudh Sjöholm. Min son.
Han och jag tillsammans även denna måndag. Så har det varit sedan hans mamma, Sofie, min livskamrat, återvände till arbetet i september.
En pappa vill så gärna se ett spirande geni i sin förstfödde.
Det är mänskligt.

På barnprylsaffären köper jag en spärrhake till skåpet där sophinken står. Folke är så klart direkt där och undersöker. Först rycker han i skåpsdörrarna för att se om han kan bryta sönder haken. När det misslyckas börjar han pilla.
Pillar med tummen, med fingrarna och med munnen.
Ett kort tag tror jag att han ska klura ut hur den lilla knappen som låser upp haken fungerar. Han är där med sin lilla hand, trevar och fumlar. Tittar upp på mig som för att fråga om det bränns. Jag svarar med ett tillkämpat pokerfejs.
Inombords jublar jag.

Börjar fundera på om Einstein hade spärrhakar hemma som barn. Om Marie Curie hade det. Och om de i så fall dyrkade upp dem. Kan det vara så att Folke redan ligger före en massa superhjärnor i utvecklingen.
Det är mänskligt att tänka så.

I januari spelar Sverige EM i handboll. Jag sitter i soffan och glor. Sverige mot Ungern i en tät match. Framför mig på golvet sitter Folke och leker med träklossar. När han tröttnar på klossarna kastar han dem över golvet. En efter en slår dom i parketten med en smäll och glider in under TV-bänken.
Jag glömmer helt handbollsmatchen, stirrar på min son. Folke tar en ny kloss och skickar iväg den.
Ta mig fan om inte det där är en kopia av Jan Lennartsson.

Jan Lennartsson är landslagets högersexa. Han har en handled som får bollen att bryta mot fysikens lagar. Folke har uppenbarligen en likadan.
Matchens slutsekunder. Folke skickar iväg en kloss. Jan Lennartsson kvitterar för Sverige, räddar oss kvar i EM.
Proffs i Spanien, tänker jag. Det är så gott som klart. Jag känner värmen från Las Ramblas uteserveringar i Barcelona. Jag och Sofie och ett bord tyngt av tapas. Vi behöver inte betala. Los parentos del Folke no se pagan aqui, säger barägaren, ett stort Barcelona-fan. Stjärnans föräldrar äter gratis.
På TV kramar alla Jan Lennartsson.
Jag känner doften av ett syrligt Navarravin.

Pang. Den sista klossen faller i golvet. Jag vaknar ur dagdrömmen. En ny doft fyller näsborrarna, en stickig lukt av metan. Lukten av människobajs.
Jag bär Folke ut till toaletten. Från sin ryggposition på skötbordet fyrar han av ett hockeyproffs-leende. Bevisar slutgiltigt att han är ett geni – på att få pappas hjärta att smälta till och med när pappa har händerna fulla med bajs.