De vill bli mammor

Sex kvinnor samlas i ett rum i en låg tegelbyggnad på Hulegården i utkanten av Köpenhamn. På området bor 56 vuxna med utvecklingsstörning. Kvinnogrupp­en ska ha möte och tala om vad en baby har för behov, vad en mor ska kunna, vad det innebär att ha barn, speciellt om man har en utvecklingsstörning. Ett tema som pågår minst ett halvt år för att kvinnorna i lugn och ro ska få tid att fatta egna beslut.
Klockan är halv sju. På avstånd hörs bruset från trafiken på en motorled. Kvinnorna mumsar på kex och kakor. Coca Cola flaskor töms snabbt på sitt innehåll. Mitt ibland dem sitter tre socialpedagoger, som även har utbildat sig till sexualvägledare.

Några av kvinnorna längtar efter att få barn med sina pojk­vänner. Även om de bor i olika rum sover de ofta tillsammans med dem. Pappersark, uppsatta längs ena långväggen, fylls snabbt med funderingar om vad det innebär att vara mor.
– En mor ska kunna trösta sitt barn, säger Mich­elle. Hon  sluter sina armar och gungar med dem, som om hon hade en baby i famnen.
Andra föreslår att en mor ska kunna klippa naglarna på barnen, ha ögonkontakt och visa kärlek.
Nina visar en teckning på vägg­en. Hon har ritat ett hus, där mamma, pappa och barnet ska bo. Lite senare frågar hon socialpedagogen Janne Lilien­dahl:
– Tror du att jag kan passa barn ensam?
Socialpeda­go­gerna finns där, för att dra upp problemen i ljuset, men inte för att fatta besluten.  
Personligen tycker Janne att Nina måste ha andra omkring sig för att klara tillvaron. Då blir det svårt för henne att själv passa barn. Nina måste så småningom försöka komma fram till svaret själv. Hon nickar och säger inget mer.
En annan kvinna säger att hon tänker ta ut spiralen nästa år, trots att hennes pojkvän har sagt nej till barn.
– Han säger att han är för förvirrad i huvudet för att sköta barn. Men när jag ser barn ute i samhället får jag lust att ha ett själv, förklarar hon. Något som kommer att diskuteras mer under temakvällarna.
En annan kvinna har efter noggrant övervägande i stället låtit sterilisera sig.

MASSAGE. Förutom att det är skönt och avslappnande att få massage lär sig kvinnorna att känna sina egna kroppar.
Foto: Anders Hansson

Kvinnogruppen samlas en gång i månaden.
– 90 procent av det vi talar om handlar om känslor och kärlek, sådant som: vad gör jag om jag är kär i två killar eller om min pojkvän inte vill kela med mig, säger socialpedagogen Janne.
I en paus lägger sig Pia ner på golvet på ett vitt papper och Michelle ritar av henne. Det är ett sätt att skapa kroppsmedvetenhet, att veta var erogena zonerna finns, bröst, sköte och klitoris.
Heidi lägger sig på golvet och Nina drar en massageroller över hennes rygg.
Janne säger:
– Vi vill visa hur de kan göra något fint tillsammans med sina pojkvänner, till exempel ge dem massage. Kärlek handlar inte bara om att få utan också att ge.
I rollspel får kvinnorna lära sig hur de ska hantera  olika sexuella situationer och känslor. På skåpdörrarna bakom finns foton på nakna män och kvinnor, från spädbarn till vuxna. Janne tar fram teckningar och ytterligare foton. Med hjälp av dem kan hon visa hur könsorganen ser ut, hur onani går till och olika samlagsställningar.
Så får jag ta del av hjärtespelet. Pia skakar intensivt en tärning med båda händerna, förflyttar en grön pjäs några steg på en spelplan och tar upp ett kort med en fråga: Hur vet man att man är förälskad?
– Man får hjärtebang, säger hon och de andra.
Slag med tärningar igen och en ny fråga: Kan män ha en vagina?
– Nej, säger alla och skrattar hjärtligt.

Sedan blir de allvarligare när en fråga handlar om vad de inte tycker om.  En kvinna tar sig på halsen för att visa hur någon försökt ta strypgrepp på henne. Man får inte ta hårt på varandra, även om man är ett par. Det är alla eniga om.
Kvällens övningar är slut. Nina säger att nästa gång vill hon ha mer massage, för det är ”dejligt” om man har kramp.
Innan hon går masserar hon fotografens kala hjässa.
– Då kanske du får hår igen, säger hon till honom  och ler.