Släpp in oss i toppen, Kommunal!

Undersköterskan Parvin Araghi från Iran och vårdaren Aissa Barry från Guinea är starka, engagerade kvinnor. De utstrålar energi och tar gärna på sig fackliga uppdrag. Det vill 40 procent av utrikes födda kvinnor, enligt en ny rapport från LO.
– Vad har Kommunal för uppdrag till oss, undrar Aissa kritiskt.
Få utrikes födda medlemmar når Kommunals topp, ju högre upp i hierarkin, desto färre är de. Det visar en kartläggning som Kommunal gjorde år 2004.
Aissa och Parvin har hittills endast ett fåtal uppdrag i Kom­munals sektion 26 i Stockholm.

Aissa Barry, Parvin Araghi och Marta Sepulveda har alla uppdrag på sektionsnivå, men sedan är det stopp. Endast fyra procent av kvinnor födda utanför Norden har fackliga uppdrag inom LO.    
Foto: Håkan Lindgren

Vi sitter på sektionens kontor, nära Gullmarsplan. En självklar mötesplats för Aissa och Parvin. Och även för ekonomibiträdet Marta Sepulveda från Chile.
Aissa har en krycka bredvid stolen. Hon har haft njursvikt, hamnade på sjukhus, var nära att ge upp och kunde knappt röra sig.
– Tack vare mina fackliga kollegers stöd kom jag igen, säger hon. Här på sektionen har hon och de andra mottagits med öppen famn, sedan verkar det bli stopp.
– Det finns ett motstånd i vår organisation, säger Parvin.
Hon påpekar att Kommunal måste få upp ögonen.
– Vårt förbund är jättebra på att hitta på projekt, som ska rekrytera utrikes födda till fackliga uppdrag, men sedan rinner det hela ut i sanden. Det finns invandrade medlemmar som kan åta sig uppdrag om de blir tillfrågade. Kommunal måste släppa in dessa, och de som redan har uppdrag ska ges möjligheter att komma till avdelnings- och förbundsnivå, säger Parvin.

För Aissa, Parvin och Marta har facket varit något självklart, långt innan de kom hit.
Parvins far i Iran lärde henne att kämpa inom fackföreningen där, även om facket arbetade i motvind.
Aissa hade en farbror som ofta åkte i fängelse i Guinea för att han deltog i fackliga manifestationer. Som ung kom hon till Frankrike. Hon var fjorton år när hon gick med i facket, efter att ha tjatat till sig ett jobb på sjukhus.
Marta kom hit när det var militärdiktatur i Chile, då fackligt aktiva förföljdes.
För alla tre var det ett under att komma till Sverige. De kom till ett idealiskt samhälle, som de nu tycker håller på att nedmonteras av den borgerliga Alliansen.

Marta tog tidigt kontakt med Kommunals sektion, då hon märkte hur svårt det var för hennes arbetskamrater att förstå  vilka regler som gällde på hennes arbete i ett storkök. Sektionen uppmuntrade henne att jobba fackligt.
Parvins arbetsplats, ett elevhem, var underbemannad. Hon började ifrågasätta detta. Även hon ringde Kommunals sektion, fick utbildning och efter en månad hade hon blivit kontaktombud.
Att utrikes födda ofta har så dåliga löner och villkor tror de beror på att de inte lyckats föra sin talan själva. Då blir de så utsatta. Rädda att förlora sina jobb, omedvetna om sina rättigheter, vågar de inte ställa krav.
Många är okunniga. En del vet inte ens varför de betalar skatt, de förstår inte sambandet mellan skatt och välfärd. Då brukar de tre kvinnorna berätta om att hade inte facket funnits hade inte välfärden funnits.
– Vi utbildar medlemmar i fackföreningsrörelsens historia, om hur häftigt det var när facket kämpade för a-kassa och allt annat, säger de, och tycker det är fel att prata om invandrare för sig och svenskar för sig.
– Vi är svenskar med invandrarbakgrund. Ett gäng som ska kämpa tillsammans, för högre löner och mer status, säger de.