Här kommer förskolan!

Barnen nickar och Marie öppnar dörren. Först ut är Nader. Tyvärr hinner fötterna inte riktigt med honom och han stupar med huvudet före. Några snabba tårar i Maries famn och sedan upp på fötter igen.
Barnen springer iväg, men stannar vid grinden utanför förskolans lekplats. Marie hinner ifatt, ser till att alla har någon att hålla i handen.
Tidigare har Marie jobbat på förskolorna Myran och Dia­manten i Vårby gård utanför Stockholm. Det är stor skillnad att jobba på bussen, menar hon.
– Nu får vi tänka på ett helt annat sätt när vi planerar en dag. Vi planerar veckovis vart vi ska åka och vilka teman vi ska ha, säger Marie. Idag är temat rörelse. En annan dag kan det vara vårtecken, eller skapande.

Foto: Anna Simonsson

– Nu kommer den! Barnen ropar unisont när de ser bussen närma sig på vägen en bit bort. Och ja, där kommer den. Svår att missa i sin knallgulhet. Barn strömmar till. Idag är de femton från förskolornas femårsgrupper. Föräldrar vinkas av, mössor åker i en låda innan barnen kliver på bussen.

Förskolebussen rör sig runtom Vårby gård, en area på fem mil. Tanken är att barnen ska sitta i bussen max en halvtimme.
På Lida friluftsområde är barnen stammisar. Dit åker de tre gånger i veckan, så även i dag.
Inne i bussen delas barnen upp i två grupper. Marie går med sin grupp till liftbacken. Tema för dagen är rörelse, och nu ska barnen ta sig uppför backen.
– Ni får springa eller göra hur ni vill, men försök att inte ramla, säger Marie.

Mitt i backen stannar Senay och böjer sig ner.
– Bajs! ropar han.
Barnen och Marie samlas runt Senay. De kommer fram till att det måste vara kaninbajs.
Vandringen uppför fortsätter. För vissa går det snabbare än för andra, ingen ramlar. Sedan följer fruktstund, lek och sång. ”Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt”. Orden sitter. Marie ler. Hon ler och skrattar mycket, och efter tjugo år på samma arbets­plats har hon svårt att komma på något dåligt med sitt jobb.

Marie Lundqvist

– Det skulle vara när det är slaskigt ute, men annars… det sker mirakel varje dag, och jag får vara med om det. Folk frågar ofta om det inte är dags att gå vidare, men jag trivs så himla bra! säger hon bestämt, som om hon fått många tillfällen att fundera över saken.
De barn som varje dag åker med förskolebussen är lite av försökskaniner. Bussen är den enda i Sverige. Och i början var det lite oroligt, menar Marie.
– Föräldrarna tyckte att deras barn var så trötta när de kom hem från dagis och de undrade varför. De var lite oroliga, men det hade ju bara att göra med att vi är utomhus så mycket. Nu har barnen vant sig, säger hon.

Inte bara föräldrar och barn är nöjda med verksamheten. För både kommunen och Helianthus AB som driver förskolebussen är detta positivt. Nu har man kunnat utöka antalet platser på förskolorna i Vårby gård.

Efter en heldag i solen är man ganska trött. Halv tre är det dags att packa ihop och sätta sig på bussen igen. Det tar inte lång tid innan sömnen slår till. Klockan tre är bussen tillbaka i Vårby gård. Några barn hämtas av föräldrar, andra går tillbaka till sina ”fasta förskolor”.
Marie ska snart sluta för dagen, men först får hon svara på frågor från folk som är nyfikna på den gula bussen. Allmän­hetens intresse har varit stort redan från start. Finns det toalett därinne? Hur många ryms där? Marie svarar och säger att de får lov att titta in någon gång. Men det får bli en annan gång.