Bryt upp och rädda dig själv!

Bakgrunden är ofta en uppväxt där barnet inte har fått vara barn. I stället har det tvingats in i en vuxenroll som föräldrarnas beskyddare eller syndabock för deras misslyckanden. Mönstret följer sedan med upp i vuxenlivet.

Laila Cullin, familjerådgivare

Laila Cullin berättar om en ensam mamma som höll sin ende son i ett järngrepp. Ett av hennes medel att få honom att lyda minsta vink, var att framställa sig som dödssjuk. Att hon lyckades berodde på att hon fick sonen att känna skuldkänslor. Han fick lindring, men bara för en stund, genom att uppfylla mammans önskningar.
Vändpunkten kom när mannen blev förälskad. Flickvännen såg och reagerade på mammans manipulationer. Mannen vaknade till, placerade mamman i ett äldreboende och bröt kontakten.

Det brukar vara någon form av förändring i livet som får det vuxna barnet att göra slut på ett skadligt förhållande till en förälder.
Ibland är det för att dottern eller sonen blir sjuk och inte orkar hjälpa föräldern längre. Andra gånger ställs situationen på sin spets när barnet ska flytta utomlands.
Det kan även vara ett samtal med en vän som ger en insikt och kraft att ta det avgörande steget: ”nu får det vara nog”.
– Det kan vara ett stöd att ha vägvisare i form av en omgivning som ser vad som händer och reagerar, säger Laila Cullin.
Hon betonar att hon inte talar om föräldrar som blivit gamla och senila.
Anledningen till att föräldrar hela tiden sätter sig själva i centrum och terroriserar sina söner och döttrar kan, exempelvis, vara missbruk eller psykisk sjukdom. Det kan också bero på ett överdrivet beroende av barnet. Man vill inte låta barnet växa upp och leva sitt eget liv.
– Man har själv inte fått det man behöver och använder barnet för att tillfredsställa sina egna behov, säger Laina Cullin.

Hon ger exempel på destruktiva relationer mellan föräldrar och barn från böcker.
Lisbeth Pipping berättar i självupplevda ”Kärlek och stålull” om hur hon som sexåring var ”ensamstående trebarnsmamma” till sina två yngre systrar och sin utvecklingsstörda mamma.
I Maria Ernestams roman ”Busters öron” vill den vackra och framgångsrika mamman själv ha all uppmärksamhet och gör allt för att förminska dottern.
Laila Cullin rekommenderar också faktaboken ”Känslomässig utpressning” av den amerikanska terapeuten Susan Forward. Där beskrivs bland annat ett spel mellan den makthungriga föräldern och det kärlekstörstande barnet.
– I det spelet är den utpressades vinst en tillfällig illusion av trygghet. Utpressaren vet vårt behov av bekräftelse och håller inne med det, säger Laila Cullin.
– Det är viktigt att påpeka att om den som pressas inte ”hjälper till” så går det inte. Utan offrets skuldkänslor är utpress­aren maktlös.

I Laila Cullins arbete har det för det mesta varit döttrar i olika åldrar som bett om hjälp med förhållandet till modern. Ibland har det till slut varit nödvändigt att bryta kontakten:
– Följden kan bli en brytning med båda föräldrarna. För det känns ofta som ett svek från pappan att hålla kontakt med en dotter som brutit med mamman.
Beslutet kommer efter många samtal och under stor sorg, övergivenhet och vånda, berättar Laila Cullin. Bryter man med en förälder så är det, enligt hennes erfarenhet, på grund av problem som byggts upp under lång tid.
Hon tar aldrig ställning utan patienten tar själv beslutet efter att ha fått hjälp med att sortera fram vad som är möjligt och inte.
– Många kan prova att umgås ”lagom” i olika varianter. Men det går inte alltid. Förälderns makt att påverka raserar det vuxna barnets försök att sätta gränser.
Försoning är möjlig bara om föräldern kan respektera barnet och inte fortsätter med sina anklagelser.
– Men man kan försona sig med sig själv även om det inte går att göra det med föräldern, säger Laila Cullin.

Hon varnar för att fastna i bitterhet och martyrskap.
– Det är viktigt att hitta någon sorts acceptans av vad man levt i för att sedan gå vidare. Annars finns risken att man för mönstret vidare till nästa generation, säger hon.
När barnbarnen kommer söker en del försoning för deras skull. Andra vill till varje pris hindra att föräldern ska få chansen att också skada barnbarnen.
Men det händer faktiskt att mormor ser barn­barnets behov fast hon aldrig såg barnets. Detta kan det förfördelade barnet ta på två olika sätt, säger Laila Cullin:
– Hon kan bli avundsjuk på att hennes barn får det hon själv inte kunde få. Hon kan också känna det som om hon själv indirekt får näring via sitt barn. Då blir kontakten läkande, som en försoning.

Lisbeth Pipping försonades med sin mor för sina barns skull.
Hennes eldprov blev att se sin mamma göra bort sig på en släktträff utan att rusa fram och rädda situationen.
Lisbeth Pippings terapeut sade till henne: ”En mor måste älska sitt barn, men ett barn måste inte älska sin mor.”
– Det är utmanande tankar där vi är präglade av bilden av hur det borde vara, säger Laila Cullin.

(Illustration: Pia Johansson)