Under apartheid försökte någon galen minister marknadsföra landet med ”It’s the whole world, in one country” Just då lyckades det inte. Men nu skulle de kunna damma av den gamla parollen.
För nu, liksom då, finns det sjuka i vår värld tydligast i Sydafrika. Vi välmående vältrar oss i soliga hus med blomstrande trädgårdar och turkosa pooler, husen är omgärdade av murar, taggtråd, elektriska staket och övervakningskameror, och så, där utanför, hänger småkidsen och sniffar lim och tittar med drogade ögon längtansfullt mot vårt materiella överflöd. Lika oåtkomligt för dem, som den amerikanska överflödslyckan för en svältande somalisk tvååring.

Fast mellan mig och limkillen skiljer bara tio meter och en mur. Det blir lite mer påtagligt och väldigt ofta jobbigt att hantera. Den globala orättvisan som jag kan muttra lite grann om på en söndagsbrunch på Svart Kaffe kommer tätare inpå och kräver någon form av aktion när orättvisans offer står och ber om att få vakta min bil under brunchen.
Efter fyra år i Sydafrika vet jag fortfarande inte om jag gör rätt, varken då jag säger ja eller nej.

Är det rätt att tredubbla någons lön, för att den faktiskt är för låg, när andra sedan avskedar samma person för att den blivit för kaxig och kräver för mycket? Kanske är det då bättre att köra Zarembas nyliberala skit om att sänka lönen för alla, låta polackerna jobba i Sverige för lägre löner än svenskar och hålla nere lönen för afrikanerna så att de inte…ja inte vad då??
Nej… tror inte det är min variant i alla fall. Kanske kan man göra en Mona Sahlin av det? ”Det är häftigt att betala skatt!” får bli ”Det är häftigt att betala schyssta löner!” Både här och i Afrika.