Hon ser i mina ögon en stor skepsis, och samtidigt en stor förundran.

Inte visste jag det om henne. Vad kan hon, som ser så tyst och liten ut?

Hon visar mig sin storhet, sin närvaro. Hon är som en ände som saknar sitt slut.
Jag har hört på det hon berättat, men inte lyssnat. Jag har rört vid henne, men inte kännt.

jag har hejat som hastigast vid våra möten, men lika snabbt snott om och vänt. Hon har varit med om saker som drabbar få. Nästa
gång ska jag verkligen lyssna och inte vara så snabb, med att vända och bara gå.

Utan att prata ger hon mig svar. När jag ser på henne, ger hon mig en talande blick.- Var nöjd som det är, och gråt inte över livet
du inte fick.
Våga vara liten, först då blir du stor.

Titta bara på det lilla anspråkslösa fröet, som med lite kärlek…växer och gror. Hon har gett mig hopp.

Med sitt lilla liv, har hon fått många att börja förstå. Att våga tro.

Har du träffat henne, så känner också du det lilla frö inom dig, som längtar efter att få växa och gro.