Vid ett bord sitter Gitte Guldager och spelar Memory med tre flickor. En av flickorna tar gång på gång spelbrickor och slänger på golvet. Gitte förklarar gång på gång, alltid med samma lugna, vänliga röst, att flickan får lägga tillbaka brickorna, för det blir svårt att spela om brickorna ligger på golvet. Efter ett tag går flickan och leker med några andra barn.

Gitte verkar ha en ängels tålamod. Men att sluta skälla på barn handlar om mycket mer än tålamod. Bakom Gittes lugn ligger flera års hårt arbete, inte bara för henne utan för hela personalen på förskolan.

Forskaren och lektorn i pedagogik Erik Sigsgaard ville studera hur vuxna skäller på barn, och Vognmandsparkens förskola i Roskilde blev hans projektförskola.

Vad är då skäll? Erik Sigsgaard menar en mängd olika saker, även sånt som kanske i allmänhet kallas tillrättavisningar ”Sluta med det där” eller förebråelser ”Varför hjälper du inte till?”. För att det ska räknas som skäll ska det sägas på ett strängt eller argt sätt (röst, blick eller kroppsspråk).

Erik Sigsgaard intresserar sig däremot inte för utskällningar som kommer som en spontan reaktion på att ett barn gör något farligt, till exempel springer rätt ut i gatan.
1995 inledde Erik Sigsgaard och förskolepersonalen arbetet.

En av de anställda blev utsedd att intervjua barnen, ett och ett eller två och två. Hon frågade barnen om de fick skäll, hur det kändes att få skäll, och vad de vuxna skulle kunna göra i stället för att skälla.

Barnen reagerade förstås olika på skäll, men många sa att de blev ledsna. ”Jag har ont inuti mig”, sa ett barn. En del trodde att personalen inte tyckte om dem. Allra värst kändes det att få skäll när man inte menat att göra något illa. Många tyckte att personalen kunde ”säga det vanligt” i stället.

De anställda utvecklade också en metod som de kallar ”Hela vägen runt-metoden”. Så fort någon vuxen började skälla, övervakade en annan vuxen situationen och skrev ner allt som sades och allt som hände. Den som skällde fick efteråt skriva sin version. Det utskällda barnet intervjuades om händelsen, liksom de barn som sett på. Allt skrevs ner, kopierades upp till alla anställda, och diskuterades på personalmöten.

En viktig effekt av detta var att skäll övergick från att vara något privat till att bli något offentligt, något som alla fick tala om och ha synpunkter på. Barnen ”växte” av att bli intervjuade och tagna på allvar.

Målet med projektet var att studera skäll, inte att man helt skulle sluta skälla på barnen. Länge ansåg personalen att det var nödvändigt att skälla, bara man gjorde det på ett bra sätt. Först flera år efteråt kom de fram till att det faktiskt inte fanns någon anledning att skälla överhuvudtaget.

När Kommunalarbetaren kommer till Vognmandsparkens förskola är projektet sedan länge avslutat, men förskolan fortsätter att arbeta med samma metoder.

Klockan är elva och alla barn har haft musik i ungefär en timme. Några av barnen går ut, och förskolläraren Anders Vincents följer med dem. Inne i köket plockar två pojkar fram sina matlådor ut kylen och stillar den värsta före-lunch-hungern.

Det är en grundsten i pedagogiken att förskolan är barnens hus. De får själva välja var och när de vill äta och när de ska gå ut. Inga dörrar är låsta. Det finns inga avdelningar och få fasta aktiviteter. Barnen väljer själva vad de vill göra och var, och de väljer vilka barn och vuxna de vill vara tillsammans med.

Föreståndaren Lillian Gregersen säger att många vuxna undrar om det inte blir kaos när barnen får göra som de vill. Då brukar hon svara:

— Barnen är inte rädda för kaos. Det är de vuxna som vill ha lugn och ro.

Och något kaos ser jag ändå inte till på förskolan. När barnen själva får välja var de ska vara sprider de ut sig över hela huset och gården. Ingen behöver trängas, och då blir det färre anledningar till bråk. Det är lugnt och avspänt i hela huset.

Erik Sigsgaard är kritisk till de många regler som uppfattas som självklara på en institution. Att barnen inte får bestämma i vilket rum de får vara och vem de ska leka med. Att alla måste gå ut samtidigt, fast några hellre vill vara inne. Att barnen måste vänta på sin tur att tala, även om de är sprickfärdiga av iver. Barnen värjer sig mot tvång och regler, och mot att de inte blir behandlade som individer. Och när barnen protesterar blir de utskällda. Erik Sigsgaard vill ha mer spontanitet i förskolorna, och han vill ge mer makt åt barnen.

Vid tolvtiden samlas alla för en gemensam lunch, även de som ätit ”förlunch”. Barnen tar fram tallrikar och bestick. På varje bord lägger de en duk. Då klirrar och skramlar det mindre, lunchen blir lugnare.

Under måltiden hörs plötsligt en irriterad mansröst från ett bord: ”Sluta med det där!” Och så ännu högre: ”Låt bli säger jag!” Jag ser inte vad som händer vid det bordet, men Lillian reser sig och går dit.

Efter lunchen frågar jag Lillian om det som hände. ”Är den läraren ny här”, undrar jag. Men Lillian svarar leende att han har arbetat här i fem år. Alla i personalen är uppvuxna med skäll och det kan hända vem som helst att man faller tillbaka i det.

— Skillnaden är att vi pratar om det. På en annan förskola kanske kollegorna bara tittar och tänker ”han verkar ha en dålig dag idag”.

Vad händer då med barn som får skäll? Erik Sigsgaard påpekar i sin bok ”Utskälld” att det inte finns så mycket forskning om detta. Men den forskning Sigsgaard tar upp kan man sammanfatta så här:

• Barnen känner sig förödmjukade och får dålig självkänsla.

• Barnen blir skrämda och deras grundläggande tillit skadas. (Därför känns det värre att få skäll i förskolan än hemma, för hemma är tilliten oftast starkare.)

• Barnen lär sig smita från ansvar, ljuga och lägga skulden på andra.

• Barn som får mycket skäll blir lättkränkta, spända och har lätt att ta till våld.

• Skäll på en institution gör atmosfären stressad.

• Skäll påverkar även de barn som inte blir utskällda.

Eftermiddag på Vognmandsparken. Några barn blir hämtade. I köket sitter Lisa Høj och dricker kaffe, hon väntar på att hennes dotter ska vakna. Hon berättar att hon verkligen älskar den här förskolan. Hennes två stora barn har gått här, och personalen har hjälpt henne att bli en bättre förälder, tycker hon.

Det är kö till Vognmandsparken, så Lisas yngsta dotter fick gå i en annan förskola några månader innan hon fick plats. Den förskolan var hemsk, tycker Lisa Høj. Personalen skrek åt barnen tvärsöver rummet, eller till och med från rum till rum.

Jag frågar Lillian hur det går för barnen när de börjar i skolan och möter en mer auktoritär pedagogik.

— De blir vad en del vuxna kallar ”besvärliga”, och frågar ”varför ska jag göra det?”, svarar Lillian.

Men hon tror inte att de får det jobbigt på grund av det. Hon ser att barnen får med sig en stark självkänsla, som de har glädje av resten av livet. 

Fotnot: Erik Sigsgaards bok ”Utskälld” är utgiven av Liber förlag.