Mammor förväntas vara lågmälda och osjälviska. Arbetare däremot har rätt att kämpa för högre lön. Det är de här föreställningarna man måste känna till om man ska kunna förändra saken, anser Maria Jansson.

I avhandlingen ”Livets dubbla vedermödor” har hon intervjuat många dagbarnvårdare. De säger att de ofta ses som ”bara vanliga morsor”, och inte riktiga yrkesarbetare.

Problemet är att de kan ta hand om sina egna barn samtidigt som de arbetar. Även om inte alla gör det, så finns möjligheten. Och arbete och moderskap betraktas som varandras raka motsatser. Det är kärnan i Maria Janssons avhandling.

Dagbarnvårdarna följer skrivna och oskrivna regler för att det de gör ska betraktas som ett yrke:

• De står alltid upp när de fikar i parken, för att det inte ska se ut som att man kan ”göra annat” medan man ”passar barn”.

• De städar hellre efter dagbarnen på fritiden än riskerar att städa efter den egna familjen på arbetstid.

• De skriver ner planering av måltider och aktiviteter, även om de skulle kunna hålla allt i huvudet.

• När de egna barnen kommer hem från skolan får de vänta med att berätta om skoldagen tills det sista dagbarnet har gått. Detta för att göra en klar skillnad mellan moderskap och arbete.

Maria Jansson har studerat hur dagbarnvårdare har beskrivits i tidningar, i fackliga protokoll och i utredningar, ända sedan yrket uppstod 1969. Ända sedan dess har yrket betraktats som en nödlösning, något man tar till när inte förskoleplatserna räcker till.

Ett färskt exempel är ett politikeruttalande i tidningen DalaDemokraten i januari, apropå allt längre köer till barnomsorgen:

— Sannolikt är det (dagbarnvårdare) en form av räddningsplanka. Det är en ganska allvarlig fråga, vill man hålla på kvalitén i barnomsorgen måste man se till att ha utbildad personal. Jag är lite kluven där, säger Stig Johansson, moderat ordförande i skolstyrelsen.

Några dagar senare har tidningen en artikel med rubriken ”Ilskna dagmammor”, där dagbarnvårdarna förklarar att de inte alls är outbildade.

Dagbarnvårdare betraktas alltså som ett sämre alternativ till förskolor. De ses som bra enbart på de punkter där de liknar mammor: För de barn som behöver lugn, hemlik miljö och personliga relationer.
Leksands kommun erbjuder just nu föräldrar med barn i barnomsorgskön att bli dagbarnvårdare. Det är långt ifrån första gången en kommun gör så. Budskapet är att man inte ska bli dagbarnvårdare för att det är ett bra yrke, utan för att lösa sina egna barnomsorgsproblem.

Facket var i början inte särskilt intresserat av att organisera dagbarnvårdare och ta strid för bättre villkor, hävdar Maria Jansson. Orsakerna är flera:

• Dagbarnvårdarna har låga löner, betalar alltså inte så hög medlemsavgift och drar ner medellönen för de andra medlemmarna.

• De är svårorganiserade eftersom de inte har en riktig arbetsplats.

• LO betraktade dagbarnvårdare som en tillfällig lösning på barnomsorgsproblemet, en hemmafrusystemets sista utpost. Ingen idé att kämpa för en yrkesgrupp som snart skulle försvinna, alltså.

Men fackets ovilja finns också på ett djupare plan som har med hela arbetarrörelsens historia att göra, anser Maria Jansson. Arbete anses som en väg till frihet, men det gäller bara om arbetaren är utbytbar och kan lämna arbetet för att göra något annat.

— Utbytbarheten är arbetarens makt, säger Maria Jansson.

Men en mamma är inte utbytbar, utan tvärtom oersättlig. Och dagbarnvårdare betraktas som mammor och är därmed oersättliga.

Till exempel är det ofta svårt för en dagbarnvårdare att lämna arbetet för att delta i en facklig kurs. Föräldrarna antas ha svårare att acceptera en vikarie i ett familjedaghem än på en förskola, eftersom familjedaghemmet i högre grad bygger på en personlig relation mellan dagbarnvårdaren och barnet. Personalen på förskolan är mer utbytbar.

Det har varit en del konflikter mellan dagbarnvårdarna och Kommunal. Innan de fick sitt första avtal gick det så långt att de bildade en egen intresseförening utanför facket.

Första avtalet 1970 har följts av avtal där dagbarnvårdarnas villkor successivt blivit mer lika andra yrkesgruppers. Resultatet för många har blivit lägre lön. De har alltså fått betala för anpassningen till den övriga arbetsmarknaden.

När de har visat missnöje med ett nytt avtal har de många gånger fått kritik för att vara ”giriga” och ”bara vilja tjäna pengar”. Såna omdömen visar väldigt tydligt att dagbarnvårdare betraktas som i första hand mammor, anser Maria Jansson: Om man arbetar i ett traditionellt manligt yrke är det ingen som kritiserar en för att man vill ha bra betalt för det man gör. En mamma förväntas däremot kämpa som ett vilt djur för sina barn, men inte kräva något för egen del.

Konflikten är extra tydlig för dagbarnvårdare, men finns mycket tydligt även i övriga omsorgsyrken, anser Maria Jansson.
Det är lätt att hitta exempel på vårdpersonal som protesterar mot nedskärningar därför att patienterna blir lidande. Det är svårare att hitta personal som protesterar för att de själva blir lidande.

— Omsorgsyrkens låga status handlar om att man inte producerar, inte uppfattas skapa mervärde, säger hon.

Maria Jansson har också jämfört dagbarnvårdare med personer med andra yrken som har sin arbetsplats i sitt eget hem. När personer som arbetar med IT använder rasttiden för att stoppa tvätt i tvättmaskinen, varnar man för utbrändhet. Men att en dagbarnvårdare kan göra samma sak betraktas som en förmån och ett skäl till att hon ska ha låg lön och längre arbetstid.

Trots att Maria Jansson inte hittat mycket som tyder på att synen på dagbarnvårdaryrket förändrats med tiden, har hon ändå hittat saker som gör henne optimistisk. Hon nämner dagbarnvårdarnas långa kamp för att få portofria kuvert att skicka in timrapporterna med.

— Det känns optimistiskt att man faktiskt orkar bråka om portofria kuvert i 15 år. Att man inte ger upp.