Ett plus ett är två det kan alla förstå

Barnen tränger ihop sig på madrasser i gympasalen tillsammans med skolans sexårsgrupp. Sexåringarna har ritat pappersdockor med Wilma och Rudolf som de viftar med.

— Wilma och Rudolf sover, tror jag. Ropa på dem, säger ambulanssjukvårdaren Lars Hansson till barnen.

Han sitter på en röd madrass hos barnen och ska assistera ”Wilma och Rudolf”, alias Åke Hellström och Elin Zetterlund, under föreställningen.

”Wilma, Rudolf”, ropar alla barnen och Rudolf i rödlockig peruk och med olikfärgade strumpor hoppar fram bakom den gula stugan med pilen ”Storskogen”. Wilma kommer också fram och de får genast med sig barn och vuxna i en sång:

Ett plus ett är två, det kan alla förstå.

Ring ett, ett, två så får man ett svar som så:

Hej, vad söker ni?

Då så svarar vi.

Vi vill ha en ambulans.

Då säger rösten vart nånstans?

Vi talar då om var vi finns.

vad vi heter, allt vi minns.

Rudolf pekar på mun, näsa och ögon för att visa ”ett, ett, två”. Wilma som liknar Pippi Långstrump med illröda hårtofsar pekar ”ett, ett, två” på mun, näsa och tofsarna.

Rudolf lägger sig på golvet och ringer efter ambulans på en leksakstelefon: ”jag är så sjuk, det är Rudolf på Storskogen elva”.
Wilma kommer farande på en leksaksambulans: ”där är ett, då måste elva vara där borta”, säger hon och kör förbi Rudolf.

”Men jag är ju här”, gnäller Rudolf.

Wilma är den kloka figuren. Rudolf är den som ställer till det: kladdar över ena ettan i elva, till exempel, så att inte ambulansen hittar. Eller vänder på skylten ”Storskogen” så ambulansen kör åt fel håll.

Tipset med otydliga skyltar har Åke Hellström fått från ambulansförare som kört fel i verkligheten.

Det är Åke som har skrivit alla texter. Wilma och Rudolf har funnits i fyra år, berättar han.

Nu ägnar han all sin tid åt Wilma och Rudolf och åt att försöka sprida pjäsen.

Elin Zetterlund har inga teaterambitioner utöver Wilma. När hon inte kuskar runt med Åke jobbar hon timme på ett servicehus.

Åke och Elin har genomfört omkring 140 föreställningar i Hälsningland och Gästrikland tillsammans med ambulanssjukvårdare. Nu vill de gärna åka ut i övriga landet också och spela upp sin ”lärande teater”.

Lars berättar för sin del att det hänt minst två gånger att barn som hämtats med ambulans har sett Wilma och Rudolf:

— Rädslan minskade när man pratade om pjäsen. Man fick en gemensam grej.

På sikt hoppas kåren i Hälsingland att turerna till olika förskolor ska kunna bli en reträttplats för utslitna förare.

Medan Åke och Elin packar ihop kulisserna visar Lars ambulansen för barnen på skolgården.

När Lars sätter på blåljuset och sirenerna håller alla för öronen. ”Varför måste ambulansen tuta och blinka?” Vilket sjukhus åker ni till?” ”Är det kul att jobba på ambulans?”, är några av frågorna Lars får svara på.

De som vill får gå in i ambulansen. Michelle lägger sig utan vidare på båren men lille Frans tittar under lugg och håller fröken hårt i handen.