Bild:

På väggen i Marias klinik hänger hennes diplom som ”fotterapeut med inriktning på fotsjukvård” från Lundellska skolan i Uppsala. Manuel, spanskfödd pensionär, kliver upp i behandlingsstolen. Manuel är diabetiker och har nedsatt känsel i fötterna. När han kom första gången till Maria hade han svårt att gå.

— Men efteråt kunde jag till och med dansa! säger han.

Det här är andra behandlingen för Manuel. Maria visar tåstrumporna Manuel har börjat med på hennes inrådan och pekar på skohyllan med breda skor som han har köpt sen sist.

Marias klinik har varit öppen sedan den första september. Än så länge får patienterna betala 280 kronor. Om hon, som hon hoppas, blir ansluten till försäkringskassan i januari sänks avgiften till 60 kronor. Maria erkänner att hon gått ner i pris och till och med behandlat gratis trots att hon egentligen inte har råd. Hon har visserligen fått starta eget-bidrag men har också lån att betala.

— Jag har inte samvete att säga nej. Jag kan riskera att få se dem i rullstol sedan. Jag kan gå i konkurs, okej. Men då har jag räddat så och så många fötter, säger Maria.

Marias föräldrar dog när hon var tre år gammal. När mormodern också dog skickades Maria och hennes fyra syskon till morbrodern som flytt till Sverige efter kuppen i Chile.

— Jag kom till Sverige klockan tio på kvällen. På flygplatsen hörde jag en sång i högtalarna: ”jag ska måla hela världen lilla mamma”.

Maria var fängslad både av Flamingo-kvintettens sång och av det vackra, sjungande svenska språket. Hennes tolk på flyktingförläggningen i Moheda gav henne skivan och hon lyssnade på den gång på gång. Det var så hon lärde sig svenska, genom att lyssna och säga efter. Hon frågade tolken: ”när blir jag svensk”? ”Inte när du får uppehållstillstånd utan när du drömmer på svenska”, svarade hon.

— Efter en månad gjorde jag det! säger Maria.

Morbrodern flyttade senare tillbaka till Chile. Maria har aldrig velat göra det, hon känner sig mer svensk än svenskarna, säger hon. Hennes syskon är också kvar i Sverige.

Redan första dagen då Maria kom till sin morbror i Enköping knackade svenska ungdomar på och erbjöd sin vänskap.

— Inget har gått snett för mig för att jag är invandrare, säger hon.
Egentligen hade hon velat studera juridik men det blev sjukvård. Hon hamnade på Huddinge sjukhus nära Stockholm och utbildade sig till vårdbiträde. Så småningom fick hon hjälp att utbilda sig till laboratorieassistent. På labbet funderade hon mycket över människorna bakom diagnoserna. Nästa utbildning blev till undersköterska.
— Jag pluggade och jobbade samtidigt för att slippa vara ensam. När jag hade semester från mitt fasta jobb som undersköterska, hoppade jag in på olika sjukhus. Mina vänner är de jag jobbar med. Jag är arbetsnarkoman, säger Maria.

Under alla år i Sverige hade Maria brevväxlat med sin barndomskärlek, Juan, som bodde granne med hennes mormor när hon var liten. 1988, när Maria var 29 år, skrev hon till Juan: ”nu får du komma, nu vill jag bilda familj”. Juan sa upp sig från sitt jobb som elektrotekniker och kom.
— Vi fick bekanta oss med varandra på nytt. Jag var inte längre en liten chilensk flicka utan en mogen svensk kvinna.

Maria krävde av Juan att han skulle läsa SFI, Svenska För Invandrare, och ta sitt intyg på tre månader. Och det gjorde han. Samtidigt jobbade han på dagis i Vällingby för att träna språket.

1989 föddes Marias och Juans tvillingpojkar Erik och Ivan och två år senare flyttade familjen till Marias hemstad, Enköping. Det är tryggare för barn i en mindre stad, tycker Maria.

Juan hade tur och fick fast jobb direkt. Han hade kompletterat sin chilenska utbildning och var nu styr- och reglermekaniker.

För Maria gick det sämre. Enköpings kommun hade precis infört anställningsstopp och Maria fick nöja sig med timanställning i vården.

En sommardag med jättestor arbetsbelastning på ett sjukhem försökte Maria få med sig arbetskamraterna och gå till facket och begära hjälp. Hon fick gå ensam. De andra var fast anställda och teg för att inte riskera sina jobb.

— På facket sa de: ”här i Sverige är vi mer försiktiga. Vi är inte vana att göra som du och slå näven i bordet.”

Efter flera års timjobb i hemtjänst, på sjukhem och sjukhus och efter att ha blivit snuvad på två tjänster utan förklaring, slutade Maria i vården och började på en datautbildning.

När den var klar tog hon sin digra packe med betyg och rekommendationsbrev i famnen, stegade upp på Skatteförvaltningen och bad att få boka tid med chefen. En handläggare följde sedan med till intervjun på Skattemyndigheten.

— Handläggaren sa till mig: ”låt mig prata och komma överens”.
Men Maria klarade inte att hålla tyst.

— Jag sa: ”Hej Anders Lundqvist, här är jag och här är min handläggare som ska betala.” ”Vad kan du göra då”, frågade han. ”Ingenting, sa jag, men jag kan lära mig”.

Det var inte riktigt sant. Maria hade läst juridik och företagsekonomi vid sidan av datakursen men hon visste förstås inget om rutinerna på Skattemyndigheten.

Maria blev kvar i tre år, först med utbildningsbidrag i sex månader och sedan med lön.

Hon avråder alla från att ringa och fråga om jobb.

— Våga träda fram själv med papperen i handen! säger hon.

Så gick det också till när hon fick gå som praktikant hos kommunalrådet Rolf Jönsson. Hon hamnade till och med på socialdemokraternas lista i valet 1998.

— Jag tänkte att jag kunde hjälpa till att ändra vissa saker. De ska inte få ta från fattiga gamla.

Men sen kom hon in på den ettåriga utbildningen till fotterapeut i Uppsala och det blev inget med politiken.

Under årens lopp hade Maria börjat intressera sig för patienternas fötter. Hon hade sett diabetiker som blivit amputerade fast det hade gått att förebygga.

När hon var färdig fotterapeut tog Maria timtjänst på sjukhuset i Enköping där hon hade gjort sin praktik.

— Jag var lite smart. Så fort det kom en patient med diabetesfötter fick jag en chans att visa mina kunskaper.

Maria var inställd på att öppna eget, hon visste att landstinget inte hade råd att anställa en fotterapeut. Läkarna och sköterskorna uppmuntrade henne och skickar patienter till henne nu.

Marias nästa stora dröm är att öppna ett eget sjukhem. Det kunde vara sådär tio platser till att börja med. Hon skulle ha höga krav på sina anställdas kunskaper, etik och empati.