Bild:

Dygder — ett omodernt ord, som provocerar. Forskaren Gunilla Silfverberg använder lugnt och självklart uttryck som dygd, dygdeetik och godhet i sin forskning och i sina böcker, som heter ”Att vara god eller att göra rätt”, ”Praktisk klokhet”.

Hon forskar vid Ersta Högskola i Stockholm om vårdbiträden och undersköterskor i hemtjänsten.

— Vårdbiträdet ska göra allt, från att hjälpa till med den gamlas personliga hygien till hennes sociala och andliga välbefinnande. När biträdet går hem till en människa vet hon inte vad som kommer att hända. Hon är ensam och det är oförutsägbart hur uppgifterna ska utföras, säger Gunilla Silfverberg.

Ändå är detta yrke ofta föraktat och dåligt betalt. En förklaring kan vara att det är kroppsnära, tror Gunilla Silfverberg. Ju närmare skrivbordet man är, desto finare. Att ta hand om kroppen, kroppsutsöndringar, ses över axeln även om alla talar om hur livsnödvändigt det är. De praktiska kunskaperna, som man får genom erfarenhet, är förbisedda. De borde uppvärderas, också lönemässigt.

Vårdbiträdena har fått lov att stjäla sig till tid att göra bedömningar av vårdbehov tillsammans med den gamla. De har ofta inte tilltrotts förmågan att komma överens med de gamla. Beslutsfattarna ger inte nog utrymme för självständigt tänkande, menar hon.

— Om man inte tar sin fantasi i bruk, förstår man inte vad omsorg handlar om. Det är inte bara fråga om vad vårdbiträdet ska göra utan hur, på vilket sätt hon ska göra det.

I sina resonemang om det goda och det rätta och om dygder utgår Gunilla Silfverberg ofta från Aristoteles, grekisk filosof från 400-talet före Kristus. Han säger att för att vara en god människa måste man ha dygder.

Vad menas då med dygder i hemtjänstarbetet? Gunilla Silfverberg har faktiskt gjort en lista och den bygger på konkreta berättelser av erfarna vårdbiträden. Här är några: klokhet, förmåga att ta sitt samvete i bruk, reflektion, ödmjukhet, vänskap, nyfikenhet och undran, uppmärksamhet, måttfullhet och mod.

Dygd är en ursprunglig förmåga som vi har, säger hon. När vi odlar den, leder den till ett mönster som håller vårt liv samman. Men vi måste jobba med den, kunna omsätta känslan i handling.

Kunskap är att i handlingssituationen kunna överväga vad man ska göra och urskilja vilka drag som är viktiga.

Men det finns avarter. Gunilla Silfverberg talar om syster-duktigkomplexet: man ska klara allt och inte klaga, man tar på sig allt och sätter inte gränser. Det kan innebära att man tar över andra människors liv.

— Man måste reflektera över vad målet egentligen är: att människor ska klara sig själva utifrån de resurser de har. Det kan man motverka genom att ta på sig för mycket.

Många vårdbiträden upplever stress. En arbetsmiljöundersökning om hemtjänsten från 1994 visar att sex av tio vårdbiträden kände sig otillräckliga. Det tar sig uttryck i etiskt betingad stress.

— Den blir påtaglig om man inte i handling får visa sin etik. Vårdbiträdet vet i regel vad som är vettigt att göra, men hon hindras, hon får inte råda själv. Hon tar det på sitt samvete och det är personlighetsnedbrytande och skapar en farlig stress.

På senare år har verksamheten beskrivits i alltmer abstrakta termer: effektivitet, rationaliseringsvinster, kompetensutveckling.

— Men ögonblicket när vårdbiträdet möter en gammal hjälpbehövande människa kan aldrig abstraheras bort.

Det egentliga problemet är att hemtjänsten inte har fått utvecklas av dem som arbetar i den. Det har inte funnits någon dialog mellan beslutsfattarna och de yrkeserfarna.

— En äkta dialog utvecklar oss, vi förändrar oss i ljuset av vad andra kan säga.