Flykten från eldväggen

Ramnäs kyrkas gula 1700-talstorn. Trähus­en är faluröda och bilradion skiftar från SR Västmanland till Dalakanalen, en dansbandsversion av Lisa Nilssons ”Allt jag behöver nu”.

Men bredvid mig i bilen sitter Stefan och hans ord rycker idyllen ur landskapet. Det är två år sedan han körde den här sträckan. Väg 66 norrut en stekhet juli­eftermiddag. Blåljus, adrenalin och full skärpa. Meddelandet på displayen talade om en skogsbrand på 30 gånger 30 meter. Så såg han en mycket större rök­plym.

– Jag tänkte: Nu är det jobb. Det här kommer inte att gå bra.

”När vi skulle släppa på vattnet var branden redan iväg.”

Allra först på platsen var deltidsbrandmän från Virsbo, men snart kom fordon efter fordon och det dröjde inte länge innan branden uppskattades vara 300 gånger 500 meter stor. Stefan körde en skogsbrandscontainer full med redskap och verktyg.

– Det handlade om att lägga ut slang, så mycket man kunde. Men när vi skulle släppa på vattnet var branden redan i väg.

Vinden och den knastertorra marken gav lågorna spridning. Det första larmet hade kommit 13.29 och redan vid sextiden på kvällen uppfattade man på de bakre stationerna att branden var under kontroll. Inget kunde vara mer fel.

Och längst där framme vid fronten stred brand­soldaten Stefan Peterson. Front, strid och soldat är krigstermer och inte ord som Stefan själv använder. Men ändå är just krig det närmsta jag kommer att tänka på när han beskriver sina upplevelser. Det och en solidaritet som sällan prövats så hårt.

– Det var inget gnäll. Man körde. Och fick verkligen känna på kamratandan. Vi ställde upp för varandra.

Han blickar ut över fälten. Jag frågar hur det kommer sig att han inte velat åka tillbaka förrän nu.

– Jag har tyckt att det kommit så mycket folk hit som kanske egentligen inte haft här att göra. Men sedan har det också tagit emot. Det var intensiva dygn och veckor och en stark upplevelse. Så mycket minnen från det jobbiga, tragiska.

LÄS MER: Se hur elden spred sig dag för dag

Undersköterskan Susanne Steinbach var som så ofta på besök hos systern uppe i Leksandstrakten. Men så kände de stanken – ”som av plast” – och de satte sig i bil­en ner till hemmet i Västerfärnebo.

– Jag tänkte att nu får vi se om huset står kvar.

Den gula trävillan stod där den skulle, men lukt­en var outhärdlig. Snart färgades dessutom luften kolsvart av rök och det var nu Susanne och hennes familj förstod vidden av vad som höll på att hända. Samhället de bor i ligger bara några kilometer från eldhärden och bygden började fyllas av rykten. Den där branden, den var större än man kunde fatta och visst var det så att den på något sätt hade hoppat över Öjesjön?

På kort tid hade branden i Västmanland gått från att vara en notis i Sala Allehanda till att bli en världsnyhet. Såväl Fox News i USA som arabisk­talande Al Jazeera rapporterade om ”den vilda branden”.

Så här stora skogsbränder hade aldrig drabbat Sverige tidigare. Det närmsta jämförbara skedde en sommarsöndag nödåret 1868 då en bonde i Furuby nära Växjö skulle sätta eld på en sten för att kunna plöja ny mark. Torp och lador brann ner till grunden och 4 000 man kämpade mot elden.

Men det var nästan 150 år sedan och på måndagsmorgonen den 4 augusti 2014 ringde väckarklockan som vanligt i Susanne Steinbachs sovrum. Semestern var slut och nu skulle hon trots allt in till jobbet på Björkgårdens äldreboende. En tyst moraklocka, ett anslag om fotvårdspriser och en väggbonad med korsstygn: ”Litet och gott är lycklig lott.” De arbetade på som vanligt. Så, redan nästa dag, kom beslutet från Sala kommun. Alla äldre skulle evakueras.

– Vissa förstod och andra inte. Men det var inte så oroligt faktiskt.

Bussar körde upp och gamla med rullstolar och rullatorer baxades på.

– Jag var kvar tills de sista hade åkt, berättar Susanne. Sedan vart det att köra in till stan för de skulle ju i säng på nya ställen. Det var ett stress­moment, det går inte att komma ifrån.

”Jag vet inte om man stänger av rädslan. Men jag tänkte på mina barn.”

Brandröken låg tjock, den syntes över stora delar av Sverige, och när Susanne och kollegerna nästa dag skulle tillbaka in till Västerfärnebo för att hämta mer grejer satt hon i baksätet och fick hålla koll på var vägen slutade och diket började.

Var du rädd?

– Nej, faktiskt inte. Jag vet inte om man stänger av rädslan. Men jag tänkte på mina barn. Det var ju sommarlov och de var hemma medan jag var och jobbade.

Alla i familjen Steinbach klarade sig, men branden skulle komma att skörda ett dödsoffer – en skogs­arbetare – och många skadades. Stefan Peterson var en av dem.

Han har stannat Passaten i en korsning. Ett enormt kalhygge med förkolnade stubbar och rötter breder ut sig.

– Det var hit vi retirerade, säger Stefan.

Han körde en sexhjuling med slangrullar och grenkopplingar när en arbetskamrat på radion sade:

– Nu brinner hela skiten.

Stefan beskriver det som att det började skena. Det brann överallt och nu också längre ner, bakom deras ryggar, de höll på att bli omringade. Frikopplade brandbilarna, hann backa, fly.

Det tog inte många dagar innan alla insåg brand­ens omfattning och snart fylldes skogarna av räddningspersonal från hela landet: Helsingborg, Visby, Sundsvall för att bara nämna några stationer.

Men den stora vändningen var de franska och italienska vattenbombplan som skopade upp vatten från närbelägna sjöar och öste ner lasten över träd och mark. Även om det i en av de många utvärderingsrapporterna hette att planen anlände i senaste laget, så är det en bild som brandmannen Stefan Peterson inte delar. Tvärtom.

– Det var total lycka när planen kom. Man tyckte att det var skönt när helikoptrarna släppte vatten, men med planen hände det grejer. Utan dem hade vi inte mäktat med.

”Jag vaknade tio femton gånger per natt och hade värk dygnet runt.

På anslagstavlan i Stefan Petersons rum sitter en bild på 19 gitarrer. Men redan under första passet i skogen skadade han båda händerna svårt. Stefan fick något som kallas kraftigt karpaltunnelsyndrom, en smärtsam åkomma som innebär domningar och stickningar. Trots att han via fackets försäkring ska ha rätt till ersättning vid arbetsskada fick han inte ut ett öre.

– Det var en jättebesvikelse. Jag vaknade tio femton gånger per natt och hade värk dygnet runt. Ett helvete.

Värst var kanske skräcken att han inte kunde lira igen. Men efter att ha genomgått två operationer kom känseln tillbaka. När det gått en tid vågade han ta upp gitarren, en Hagström.

– Jag lade ett G-ackord. Sedan ett F. Vilken känsla!