Det börjar på flygplatsen. Efter fyra år i Iran kommer Ahmad (Ali Mosaffa) tillbaka till Paris för att möta sin fru Marie (Bérnénice Bejo) och skriva under de sista handlingarna i skilsmässan. Redan när hon ser på honom genom glaset in till ankomsthallen förstår man att det inte blir lätt. En liten obetydlig scen där inga ord sägs men som ändå förklarar allt. Energin som finns mellan dem är förgäves, hon ska gifta om sig. Den nye mannen Samir (Tahar Rahim) bor redan med sin son i Maries hus och bara hans fru som ligger i koma står mellan dem.
Berättelsen är byggd i många lager och under filmens gång skalas skikt av lögner och tystnad bort tills bara kärnan är kvar. Farhadi drar oss med ner i den där tystnaden som bara finns mellan människor som sårat varandra riktigt illa och som skäms tillräckligt mycket för att försöka tiga bort det onda. Det lyckas lika dåligt på film som i verkligheten. Handlingarna från det förflutna har redan gjort sitt och växer under ytan till stora berg som lägger sig i vägen för relationerna. De tre vuxna är inte ensamma i känslospelet. Maries döttrar Lucie (Pauline Burlet), Leá (Jeanne Jestin) och Samirs son Fouad (Elyes Aguis) måste alla förhålla sig till det spel som pågår. Och det är där filmen verkligen bränner.
Asghar Farahdi är kanske en av de mest intressanta regissörerna i världen just nu. Hans förra film Nader och Simin fick en välförtjänt Oscar för bästa utländska film. I Det förflutna får han alla skådespelarna att bli så trovärdiga att det knappt känns som film. Närmare än så här kan man inte komma en berättelse om man inte lever den själv. Bérenice Bejo fick pris som bästa skådespelerska för rollen som Marie på förra årets Cannesfestival.
