Undersköterskan Anna blev sotare

Hon valde vårdlinjen på gymnasiet. Det fanns skäl till det: Den var kort (tvåårig på den tiden) och hon slapp flera jobbiga ämnen. 

Visst hade hon lite tankar på att jobba i vården – kanske plugga till barnmorska senare. Men det blev aldrig av.

Hon hade tillfälliga jobb som undersköterska.

– Hemtjänsten var trevlig. Som extrapersonal hade jag mer tid än den ordinarie personalen, för jag behövde aldrig skriva rapporter. 

På sommaren jobbade hon vid familjens landställe.

– Det var jättekul att jobba ute på landet. Man åkte ganska långa sträckor och när man väl var där hade man gott om tid, säger Anna.

LÄS OCKSÅ: Många väljer utbildning efter kön

Men ganska snart fick hon upp ögonen för sitt drömyrke: Attributmakare. En attributmakare gör rekvisita till film och teater. Hon gick en tvåårig utbildning i Skellefteå, men när hon var klar upptäckte hon att branschen var väldigt svår att komma in i.

– Man får jobba för dålig lön, folk jobbar gratis för att få in en fot. När man väl får ett jobb ska man vara tillgänglig dygnet runt, och när projektet är slut blir man arbetslös igen, berättar Anna.

Nu var hon runt 30 år och kände att hon behövde lite mer ekonomisk trygghet. Hon fick syn på en tidningsannons om sotarutbildningen. Utbildningen var kort, bara ett halvår. Annars hade hon nog gett sig in på ett helt nytt yrke.

– Efter det halvåret fick jag jobb direkt och var jättenöjd med det.

De var två kvinnor i klassen, på jobbet är hon den enda kvinnan. Hon tycker inte att det är ett problem.

– Killarna är rakare och har en lättsammare jargong på jobbet, säger Anna.

LÄS OCKSÅ: Bra att veta för dig som vill plugga

Hon blir sällan ifrågasatt som kvinnlig sotare. När det händer är det framför allt äldre kunder, som undrar om hon verkligen vågar gå upp på taket eller om hon vet hur man använder en skiftnyckel. 

– Men de flesta är positiva, många säger ”åh vad roligt, en tjej!”.

På det stora hela är hon nöjd med att vara sot­are. Ibland funderar hon över framtid­en, kommer hon att orka när hon är
55-60 år?

– Ibland har jag tänkt att jag har väl hemtjänsten att falla tillbaka på. Fast det är inte mycket lättare det, det kan också vara tungt. Då jobbar jag nog hellre som sotare, säger Anna.