24-årige Emil trivs på äldreboendet

Emil Boström.

Det ligger ett dammfritt lugn över servicehuset Rudolfs korridorer. Att det bor 140 personer här märks knappt. De enda två som syns till är en undersköterska som skyndar förbi och så en gammal kvinna i röd morgonrock på våning fem. Hon sitter och tittar på en amerikansk såpopera i trapphallen som är inredd med sköna fåtöljer för att fungera som tv-rum. Emil Boström nickar vant åt dem när han går förbi och sedan fortsätter in i sin korridor. Han stannar vid en av de bruna dörrarna och sticker nyckeln i låset till sin lägenhet. 

Länge har han haft det mesta han äger i väskor och flyttat runt mellan olika släktingar och vänner. Fast han har jobb har det varit nästan omöjligt att hitta en egen bostad i Helsingfors. Förra hösten var han nära att ge upp.

– Det var då jag fick se annonsen om att bostadslösa under 25 år kunde få ettårskontrakt på en billig lägenhet på äldreboende. Och jag trivs ju med gamla människor. 

Men han var långt ifrån ensam om att se den där annonsen. Trehundra ungdomar svarade på den. När intervjuer och möten var klara var det Emil och två till som fick flytta in. En av dem som valde ut dem är Miki Mielonen från Omanprojektet, ett projekt med målet att hitta bostäder åt unga bostadslösa i Helsingfors. Ofta på oväntade platser. 

– Vi fick idén om just äldreboende från ett liknande projekt i Holland, säger Miki.

”Personal har vi redan. Det är viktigt att ungdomarna bara umgås. Att de blir goda grannar och vänner.”

Att det blev just på servicehuset Rudolf beror på att det ska avvecklas. Det är byggt på 1970-talet med trappor i korridorerna och utan samlingslokaler, däremot har det ett bra läge i Helsingfors, bra kommunikationer och billig hyra. 

– Det är perfekt för unga. Men det var en stor överraskning att så många svarade på annonsen, säger Miki som gärna hade haft fler lägenheter att dela ut.

Bland dem som inte kom med fanns bland annat alla som går olika vårdutbildningar eller jobbar inom vården. Det var en viktig princip menar Kristina Stenman, socionom på Rudolf, som också var med och valde vilka som skulle flytta in. 

–  Personal har vi redan. Det är viktigt att ungdomarna bara umgås. Att de blir goda grannar och vänner, säger hon. 

Tre till fem timmar i veckan är tanken att de ska träffa sina grannar. 

– En del av dem har gått på teater eller promenerat. Och så har vi haft några program där Vera spelat,  och en pizzafest på gården. Där var alla de tre ungdomarna Emil, Jonathan och Vera med.

Belöningen är billigare hyra. Egentligen är hyran 2 400 kronor för en etta, ungdomarna betalar 2 000 kronor.

”Redan första veckan fick jag göra flera intervjuer med tidningar om hur det är att bo här.”

När vi ses har Emil bott nästan ett halvår i sin etta med kokvrå. Bäst trivs han med balkongen. Den har utsikt över tallarna på gården och kvällssol. I köket står en trave tomma pizzakartonger och på matbordet står datorn i centrum. Musikintresset är stort och bredvid datorn ligger flera par hörlurar.

– Fast det är inte för grannarnas skull. De hör dåligt. Det är snarare jag som hör deras tv-apparater sent på kvällen.

Miki Mielonen.

Han vet vilka de närmsta grannarna är men han känner dem inte. De går aldrig ut och det har inte blivit av att umgås med just dem. I stället har det blivit träffar med några som är lite piggare.

– Det är tre, fyra stycken som jag har kontakt med. 

Han har bland annat varit i kyrkan med någon, och promenerat, men Emils tid i projektet har också gått åt till att träffa journalister. 

– Redan första veckan fick jag göra flera intervjuer med tidningar om hur det är att bo här. Det fungerade bra med grannarna, men jag hade ju inte hunnit komma in i det än.

Medieintresset har hållit i sig. Emil, Jonathan och Vera har varit med i nästan alla finska medier och mött journalister från många andra länder vid det här laget. Det görs också en dokumentär om dem. 

– När vi hade pizzafesten så flög en drönare över bordet. Det blir ju inte helt naturligt att umgås då. 

”Vi som bor här ser inte mycket till de där unga. Men visst är det trevligt med unga människor i huset.”

Några dörrar längre bort sitter 93-åriga Thynne Vähänissi och dricker dessertvin hemma hos 77-åriga grannen Raija Tiili. Thynne har träffat Emil, men Raija har inte träffat någon av de tre unga som flyttat in. 

– Det har blivit lite mycket mediecirkus. Vi som bor här ser inte mycket till de där unga. Men visst är det trevligt med unga människor i huset. Som det är nu är det ju jag som får vara ungdom här, skrattar Raija.

Under samtalet kommer undersköterskan Erja Demirci in. Hon har arbetat i tio år på Rudolf och håller med om att det varit lite mycket uppståndelse kring det här projektet.

– Men jag har ingenting emot att de är här. Det är en trevlig idé och bra att unga får bostad, men de märks inte så mycket. Eftersom det inte finns några gemensamma lokaler är det svårt för dem att träffa dem som bor här utan att det är planerat.

Planerat är precis vad Thynne gjort med Emil.

–  Det blir väl ingen bungy jump men en båttur har vi pratat om. Det vore roligt, vi får se om vi får till det, säger hon.

”Vi kanske kan få fler lägenheter. Alla här är överens om att det är en bra sak att människor i olika åldrar träffas.”

När Emil och hans kollegor flyttar ut kommer nya unga att flytta in. Miki Mielonen och Kristina Stenman har en del tankar om vad de borde ha gjort annorlunda. 

–  Vi skulle inte släppt in medier från början utan låtit det gå lite tid. Och så skulle det behövas många fler unga. Nu är de tre personer som har fem timmar i veckan och det är klart att de inte hinner träffa så många av de 140 som bor här, säger Kristina.

–  Vi kanske kan få fler lägenheter. Alla här är överens om att det är en bra sak att människor i olika åldrar träffas. Att segregationen bryts, säger Miki.

Emils råd till andra ungdomar som ska flytta in på äldreboenden är att inte bara tänka på att man avsätter tid för de gamla utan också på när. Många som bor på boenden kan behöva hjälp av personal för att komma iväg och då är det personalens arbetstider och boendets rutiner som styr.

– Jag kommer hem vid sju på kvällarna och då går det inte att göra så mycket.

En annan sak han inte var riktigt beredd på var döden.

– Innan jag kom hit hade jag inte varit med om att någon jag känner dött. Men här händer det att -någon jag pratat med dör. Det är ovant.

Men samtalen med dem han träffar kommer han att bära med sig.

– Som mina möten med Thynne. Hon har rest mycket och vi har båda rest i USA – fast hon gjorde det efter andra världskriget. Vi har mycket att prata om. Det blir lite som en gammal vän.