Kristian Lundberg har skrivit en sorgesång över att vara fastlåst i sitt arv, i sin klass, i sitt öde. Med klar och krass blick konstaterar och registrerar han sin väg tillbaka till en tillvaro utan frihet.

Kristian Lundberg beskriver en verklighet som numera sällan tar plats i litteraturen. Daglönarslit i hamnområden och lagerlokaler. Ett liv på huk där det ständigt finns någon som är redo att ta din underbetalda plats. Människor som gör det ingen annan vill kännas vid. Som tar de jobb ingen annan vill ha. Med noll kronor i sjukpenning och utan möjlighet till a-kassa eller andra bidrag.

Men där finns också glimtar av ljus. En gemensam solidaritet. Lundberg skriver om solidariteten, inte som en skyldighet utan som en rättighet. Att alla måste ges rätt att vara generösa och solidariska.
Barndomen spränger sig in som minnessprickor i nuet. De ständiga flyttarna beroende av mammans psykiska sjukdom och skulder åt alla håll. Pappan som lämnar familjen och inte vill låtsas om sina egna barn. Hur Kristian som ung servitör plötsligt serverar pappans bord och pappan inte vill kännas vid honom.
Om att trots allt försöka finna ett värde som individ. Där blir betydelsen av ett språk helt avgörande. Kristian hoppar av skolan vid 12-års ålder, men han hittar sin egen skola i klassikerna, i de nya romanerna, i statarberättelserna.
Att han kan läsa och skriva, att han har möjlighet att läsa och skriva och att gå till biblioteket var det som räddade honom från hans ingångna väg i ungdomen.

”Yarden” skulle kunna ses som en besvärjelse i form av att han även denna gång gått till orden och fäst dem på papperet. För att överleva har han skrivit ned sin egen historia, även om han själv någon gång kallar det för en dödsbok.