På Regnbågen kan hbtq-personer andas

Seniorboendet Regnbågen ligger på Gärdet i Stockholm. Med 27 lägenheter i husets tre översta plan och en takterrass med utsikt över färjorna i Värtahamnen har hbtq-personer här fått en egen plats sedan boendet öppnade 2014.

Den nya dokumentärfilmen ”Leva. Älska” av Mette Aakerholm Gardell berättar om några av de boende. En poäng i filmen är att man inte ska behöva gömma sig bara för att man blir äldre.

–  Det är inte så att jag varit i garderoben hela livet, men jag har varit tyst. Tyst för att inte genera min familj. Nu tänker jag, vadå genera? Vad hände med mitt liv? När jag flyttade hit kände jag ett ansvar för att inte vara tyst, då kunde jag bo var som helst, här visar vi vilka vi är, säger Agneta Sparre, som medverkar i filmen.

Leva. Älska

Filmer

Idén till filmen väcktes redan för 15 år sedan när regissören Mette Aakerholm Gardell såg ett fotografi på två gamla och rynkiga kvinnor som kysstes.

– Va, ska jag bli gammal som lesbisk!? Jag hade aldrig tänkt tanken. Och det slog mig att jag aldrig sett sådana bilder, med intimitet mellan äldre. Den generation som nu blir gammal är ju den första, mer eller mindre, öppna generationen. Vad händer när de flyttar in på äldreboende? När jag läste en notis att Regnbågen skulle öppna hade jag min film!

Och nu kommer ”Leva. Älska” med Agneta Sparre som en av huvudpersonerna.

–  Det som lockade mig till Regnbågen var först och främst tanken på gemenskapen. Första halvåret här var som en dröm, sedan blev det mer grupperingar och fler stängda dörrar. Men det är ändå här jag känner att jag kan andas.

I filmen konstaterar Agneta att hon har levt fel liv. Det fattas någon som undrar över hur hon har det, hur hennes liv är. När vi träffas pratar hon om att hennes familj visste att hon var homosexuell men att de aldrig pratade om det.

–  De ställer fortfarande inga frågor och det gör att man känner sig betydelselös. Det är lite fattigt, tycker jag. Jag har verkligen kämpat för att komma dem närmare men nu har jag gett upp. Jag vill inte vara den som hela tiden hör av mig. Det beslutet var nästan lika skönt som att komma ut. Det är mina år som är kvar och då vill jag kunna respektera mig själv, säger Agneta Sparre.

Visst är det så att man blir känslomässigt stympad när man inte lär sig att uttrycka kärlek.

Homosexuella som i dag flyttar in på äldreboenden gömmer ofta undan fotografier och flyttar tillbaka in i garderoben. Forskningen visar att de ofta lider av depression och att de dör tidigare än andra. Tanken bakom Regnbågen är just att erbjuda trygghet och gemenskap för en grupp som ofta upplevt utanförskap i sina liv.

– Många har varken fått möjlighet att växa eller vara fria i samhället eller i sig själva. Det finns en sorg i att egentligen aldrig bli bekräftad och sedd av samhället. Det skapar en ensamhet och en kärlekssorg, säger Mette Aakerholm Gardell.

Thomas Björk är en annan av pionjärerna på Regnbågen. Hans tydliga engagemang i hbtq-rörelsen visar sig i allt från praktiskt politiskt arbete till tryck på t-shirten, och skiljer sig därmed ganska mycket från Agnetas mer privata hållning.

Thomas har krävt rättigheter, gått demonstrationståg och varit utlevande i sin sexualitet sedan han var så gott som barn. Men när han växte upp som homosexuell var det ont om vuxna förebilder.

– Visst är det så att man blir känslomässigt stympad när man inte lär sig att uttrycka kärlek. Om jag backar 60 år så visste jag att min pappa som pratade om ”tvestjärtar” och ”taxibögar” hade rätt, det var ju så samhällssynen var och det är klart att det påverkar ens självkänsla. Innerst inne blir man inte så övertygad om att man har ett egenvärde, säger Thomas Björk.

Inför filmpremiären snart förestående känner han en liten gnagande oro.

– Samtidigt var det självklart för mig att säga ja till filmen. Det är en jätteviktig film som inte bara handlar om homo-, bi- eller transpersoner utan om att åldras och om att man kan ha ett sexliv även när man blir äldre. Jag hoppas att den sprider ringar på vattnet så att man börjar prata om de här frågorna på ett annat sätt och ur andra perspektiv.

Att det behövs är både Thomas, Agneta och Mette överens om. Mette menar att alla som jobbar i vården måste ha med sig att man inte kan ta för givet hur någon lever eller är:

– Jag tror att fler behöver ha en nyfikenhet och en mer öppen hållning och samtidigt en kunskap om vår historia. Jag hoppas att den här filmen kan bidra till det. Jag ville ha med människor som ger andra berättelser än de vi vanligtvis ser för att visa att människor är väldigt nyanserade.

Att Thomas hamnade på Regnbågen var egentligen den krassa verkligheten på Stockholms bostadsmarknad. Efter att en längre relation tagit slut behövde han en bostad.

– Först var jag tveksam till ett boende som skulle utmärka oss som ”speciella”. Därtill kom ångesten över att det var ett seniorboende. Jag är inte pensionär, inte nu! Men lyckan över ett förstahandskontrakt tog över. Och när jag tänkte igen blev det en helt annan sak. Här behöver min sexualitet aldrig bli ett problem, jag slipper korkade frågor och fördomar. Jag behöver inte bli ifrågasatt.

Jag tycker att jag gav ett budskap som var bra: när du kommer ut känns det som en befrielse. Men jag vill inte ha en stämpel som lesbisk. Jag är jag.

Den friheten är något som också Agneta uppskattar och hon tycker att filmen förmedlar ett bra budskap.

– Jag tycker att jag gav ett budskap som var bra: när du kommer ut känns det som en befrielse. Men jag vill inte ha en stämpel som lesbisk. Jag är jag. Flata och lesbisk signalerar mer att man är annorlunda. ”Gay” tycker jag mer om, det betyder också glad.

”Leva. Älska” slutar med att Agneta Sparre gifter sig med Kate från England ett halvår efter att de träffats. De flyttar dit tillsammans. Ett kärleksslut.

Men nu sitter hon här igen, på Regnbågen. Hon förminskade sig i förhållandet, säger hon. Hon ville hem, tillbaka. Och när Agneta kom tillbaka fortsatte Mette Aakerholm Gardell att filma trots att filmen redan var klar. Det gör att tv-versionen av filmen får ett helt annat slut:

– Det blir underbart med två filmer där den ena inte slutar med att lyckan var att hitta någon och gifta sig, där lyckan är att hitta sig själv, tryggheten och gemenskapen, säger Mette Aakerholm Gardell.