”Är ingen jävla schemaregel helig längre?”
Vi jobbar på kvällarna, nätterna, helgerna och alla de där tiderna då andra är hemma och kopplar av. Vi har scheman som inte ger plats för återhämtning eller privatliv. När slutade arbetsgivarna se oss som människor? skriver undersköterskan Hanna Östeby.
För bara åtta år sedan när jag började arbeta som undersköterska, fanns det principer kring schemaläggning för att skydda vår rätt till balans mellan arbetsliv och fritid.
Och nu står jag här och undrar: Är ingen jävla schemaregel helig längre?
Vi slutar inte klockan fyra
Vi som arbetar i omsorgen vet precis vad obekväma arbetstider innebär. Det existerar inte att kunna sluta klockan fyra och gå hem för att spendera tid med familjen.
Vi går och jobbar på kvällarna, nätterna, helgerna och alla de där tiderna då andra är hemma och kopplar av. Och för att vi ska orka med det, för att vi ska kunna ge vård och omsorg till kommunens invånare med värdighet och professionalitet, behöver vi skydd i form av tydliga och rättvisa scheman.
Scheman som tillåter oss planera vår tillvaro och veta att vi inte bränner ut oss i jakten på att få ihop våra liv.
Jag vill påminna politikerna om att vi har familjer, vi har barn, vi har fritidsintressen. Vi har också rätt att leva ett värdigt liv utanför jobbet.
Vad händer nu när dessa principer luckras upp? När kommunens politiker och chefer – med ett jävla pennstreck – klipper isär våra livspusselbitar utan att blinka? När de raderar de schemaprinciper som garanterade oss återhämtning och privatliv mellan våra redan hårt belastade arbetspass.
Sätter nattarbetare på att sluta sina arbetspass klockan 03:00, ha delade turer och sätter in dem på tvåtimmarspass? När de i stället för att värna om personalens hälsa riktar fullständig fokus på att pressa in så många arbetstimmar som möjligt, oavsett konsekvenserna för oss som jobbar.
Vi ses inte som människor
Någonstans längs vägen har arbetarkvinnan slutat bli sedd som en faktisk människa, och snarare bara en resurs. Jag vill påminna politikerna om att vi har familjer, vi har barn, vi har fritidsintressen.
Vi har också rätt att leva ett värdigt liv utanför jobbet.
Det är inte bara vi som lider när vi blir sönderslitna. Det påverkar hela arbetsplatsen.
Våra kollegor blir sjukskrivna, vikarier tas in, och kvaliteten faller. Det är inget annat än ett långsamt och utdraget haveri och det är de mest utsatta i samhället, de vi tar hand om, som drabbas allra hårdast.
Vem lyssnar på oss?
Nu säger vi ifrån. Vi syns i insändare, artiklar, manifestationer och på Facebook. För om vi inte gör det, vad återstår då?
Vi förtjänar en arbetsmiljö som tar hänsyn till våra behov och vår hälsa. Det handlar om att vi vill kunna vara stolta över det arbete vi gör, utan att behöva offra vårt välmående.
Vi behöver scheman som ger oss möjlighet att göra vårt jobb och samtidigt leva våra liv. Lekebergs kommun, lyssnar ni?
