När Ewa Fast, 68, gick i pension häromåret dröjde det inte länge innan saknaden efter barnen och kollegorna slog till med full kraft – hon hade mer att ge, kände hon. 

Lösningen blev en plats i Halmstad kommuns vikariepool.

Men det blev mycket mer jobb än hon hade tänkt sig då det konstant fattades personal i verksamheten. 

Vad hon inte visste då var att det var just underbemanningen som skulle sätta punkt för Ewa Fasts yrkesliv med 32 år inom barnomsorgen, något Hallandsposten var först med att berätta. 

I september i fjol blev hon plötsligt uppringd av bemanningsenheten i kommunen som sade att det inte skulle bli mer jobb. 

– De sa att de inte önskade ha kvar mig som vikarie på grund av att jag sände ut negativitet.

Satte ner foten

Allt blev svart, fortsätter hon. Beskedet kom som en chock. 

– Men jag vet ju vad jag hade gjort – jag hade satt ner foten om arbetsmiljön och skickat ett brev till chefen, säger hon, och tillägger att hon inte kan blunda för vad som sker bara för att hon är timanställd.

I brevet beskrev hon bland annat hur de ofta var kort om folk och att personal mådde dåligt. 

– Folk jobbar ihjäl sig. Det blir sådant stresspåslag när det är så många borta, det går inte ihop. Det var riktigt illa, säger Ewa Fast. 

Hon är medveten om att arbetsgivaren har rätt att välja vilken vikarie de vill lägga sina timmar på, vilket gör det svårare för facket att hjälpa till. 

– Men man plockar inte bort en person som är duktig och önskad, på de grunderna. 

”Vill inte kommentera”

När KA ringer upp Mari Remse, chef för bemanningsenheten i Halmstad kommun, för att höra mer om vad som har hänt, får vi samma svar på flera frågor: 

– Vi kommenterar inte enskilda ärenden. 

Mari Remse, tillägger att kommunen hanterat det som ”en god arbetsgivare kan”.  

– Och vi har följt de regelverk och det vi har att förhålla oss till, säger hon.

Ska man inte kunna kritisera sin arbetsgivare utan att bli bestraffad? 

– Absolut ska man kunna påpeka brister i arbetsmiljön, vi vill alla arbeta för en god arbetsmiljö, säger hon.

Poängen med Ewa Fasts larm om arbetsmiljön var att öka bemanningen. I stället blev det precis tvärtom – och hon kände hur hon svikit sina kollegor, även om de gjorde tydligt att de stod på hennes sida. 

Och sedan det där samtalet kom som förändrade allt, har tillvaron blivit mörkare. 

– Jag ville inte avsluta min karriär på det här viset. Jag ville trappa av, jag hade mycket kvar att ge.