Det är främst i de franska filmerna vi får möta vardagshjältarna, arbetarna, de medelålders och äldre kvinnorna. På senare år har det gjorts fint och berörande i filmer som ”Barnmorskan” och ”Heltid”. Den senare följer en livspusslande städare och ensamstående mamma. Förra året kom ”En vacker dag” som kretsar kring en anhörigvårdare, också hon ensamstående mamma. 

”Drömmen lever vidare” kommer rätt i vår oroliga tid

”Drömmen lever vidare” kommer så rätt i vår oroliga tid och erbjuder både tröst, hopp och ren njutning. Vi följer Rosa, en sjuksköterska som snart ska gå i pension. Hon jobbar på sjukhuset i tiden efter pandemin, med stress och brist på resurser: Man måste be om lov för att få ge en spruta.

Trots ett tufft jobb och smärta i kroppen har hon ett rikt liv utanför jobbet (det är ju trots allt en film…). Hon bjuder sina vuxna söner och barnbarn på middag, engagerar sig i deras problem, hon förälskar sig och inte minst är hon politiskt aktiv och ställer upp i kommunvalet för De gröna. 

Sverige behöver den franska gemenskapen

Jag brukar ibland tänka att det är kvinnorna och omsorgsarbetarna som kommer att rädda världen (och som redan nu får det mesta att snurra, trots allt). Rosa är själva sinnebilden för den kvinnan! När hon talar, då lyssnar alla.

Sedan skildrar filmen en fin och viktig gemenskap bland Marseilles vänstersinnade invånare, människor i olika åldrar som jobbar ideellt för de som har farligt eftersätta hyresbostäder och anordnar demonstrationer. Den gemenskapen är något som Sverige behöver mer av, oavsett vilken politisk färg man bekänner sig till.

”Drömmen lever vidare”, i regi av Robert Guédiguian, har biopremiär 17 maj.