De är kvinnor mellan medelålder och ålderdom, hyfsat välbärgade, och borde kunna leva goda liv. I stället sitter de fast i sina skamkänslor. De skäms för att de blivit lämnade för en yngre kvinna, för att de en gång i tiden gav upp sin karriär eller flyttade från stan för sin mans skull. För att de fäste för stor vikt vid kärleken. Lise Tremblay skriver i ”Driftens väg”:

Jag irrade. Och jag skämdes. Skämdes över allt. Skämdes över att ha blivit avvisad, skämdes över att vara en snart femtioårig kvinna som var ensam. Skämdes över att inte ha ett riktigt liv.

Kanske är det delvis en generationsfråga men jag vill inte tro att jag skulle skämmas om min man lämnade mig för en annan. Ledsen och heligt förbannad, visst. Men skam, varför tycks vi kvinnor ha så nära till den?

Förebygga skammen

Vi ska skämmas över mensen, vår kroppsbehåring och vi skäms för att vi blir utmattade i stället för att förbanna systemet, och sen, om vi tar oss igenom detta, ska vi tillbringa våra ”goda år” i skam?

Kanske är kvinnor ur min generation (begynnande medelålder) i bästa fall sysselsatta med att förebygga den här skammen genom att leva de liv vi vill leva och inte foga in oss i männens livsprojekt. Om du stannar hemma med barnen betydligt mer än din partner, skulle du ångra det om partnern senare lämnar dig? Skulle du skämmas över dina livsval eller skulle du säga till dig själv att du gjorde rätt val av egen fri vilja?

Vad skulle Maria Montazami göra?

Jag tänker på den ofiltrerade Maria Montazami som i SVT:s ”Min sanning” berättade att hon visst ville fortsätta jobba som mäklare när hon fött sitt första barn. Men maken Kamran sa till henne att bli hemmafru och då blev det så. Familjen, hemmet och ett vackert yttre blev hennes livsprojekt. Om Kamran lämnade Maria för en (yngre) kvinna, skulle hon då ångra sina livsval? Skulle hon skämmas över det liv som blev?

Ur ”Driftens väg” igen:

Jag var inte omedveten. Jag kände till patriarkatets kraft och visste vad alienering innebar. Jag kände till alla de fällor som lurar på kvinnor. I efterhand tycks det mig som en spricka. Tydligen bar jag på sprickan som man bär på en gen.

Det är viktiga frågor som den här lilla och vackra boken, ”Driftens väg”, banar väg för. Lise Trembley är en kanadensisk författare som gärna skriver om ensamhet, relationer, klass, stad kontra landsbygd. Ämnen som allihop är föremål för de fem novellerna. Fem utmärkta noveller som inte bara behandlar ett intressant tema utan också är intressanta för att de inte följer den konventionella novellkonsten.

”Driftens väg” är utgiven på Rámus förlag och översatt av Elin Svahn.