”När blev det overkligt att skratta på jobbet?”
Blunda och föreställ dig en arbetsplats med skratt i korridoren och kollegor som pratar om vad de ska göra på sina lediga dagar, vad de ska hitta på efter jobbet. När blev det något overkligt som ingen tror att vi kan komma tillbaka till? skriver undersköterskan Ann-Sofie Svensson.
Överallt i Sverige i varje kommun så strider skyddsombud om åtgärder i arbetsmiljön. Personal har fått nog och visar numer sitt missnöje öppet. I många år har flertalet av dessa människor bitit ihop. Gått till jobbet, slitit på sina kroppar. Varit irriterade vid fikabordet och visat missnöjet bland kollegor. Vissa har nog faktiskt varit helt tysta.
Slits ut i förtid
Men nu räcker det, missnöjet visar sig inte enbart kring fikabordet längre. (Vi hinner knappt ses där.) Missnöjet är inte över jobbet i sig. Missnöjet är när man jämför människor med maskiner och linjer i fabriken.
Missnöjet haglar om optimering till varje minut, arbetsmiljö som inte uppfylls och sliter ut personal i förtid. Du är inte en människa, du är utbytbar en bricka i ett spel och kan ersättas med vem som helst. Helst någon som är pigg, med spring i benen som orkar några år innan den också byts ut till någon piggare.
Ett arbetspass fullt med glädje och möjlighet att återhämta sig under passet och möjlighet att hinna på toaletten. Personal med rätt kompetens.
Tänk om du blundar och föreställer dig en arbetsplats med leende på läpparna, skratt i korridoren och kollegor som samtalar om vad de ska göra på sina lediga dagar, vad de ska hitta på efter jobbet. Ett fikabord där kollegor delar en kopp kaffe och skrattar.
Ett arbetspass som inte sliter på kroppen, minutstyrning som stressar personal och brukare. Ett arbetspass fullt med glädje och möjlighet att återhämta sig under passet och möjlighet att hinna på toaletten. Personal med rätt kompetens.
Nedskärningarna dyrare på sikt
Vad hade då hänt med sjukskrivningstalen? Vad hade då hänt med personalomsättningen? Jag vill tro att kostnaderna för introduktioner, personalrekrytering, sjuklöner hade minskat drastiskt. Brukarna hade blivit nöjdare och mycket oro hade kunnat förebyggas.
Så i stället för att optimera för att behöva tillsätta mer ekonomiska medel på havererade verksamheter så hade investeringskostnaden för att uppnå denna tillhörighet och frisk personal uppvägt minusresultatet med hästlängder. Svårare än så behöver det inte vara. På sikt kostar nedskärningarna mer.
