Att vistas i nakna kvinnorum såsom bastur och kommunala simhallar har varit en viktig del av mitt kvinnoblivande och en väg till kroppsacceptans (undantaget är vissa gymkedjor där alla kroppar är vältränade och släta. Dit går inte jag.) Att vara omgiven av olika kroppar, av olika storlekar och åldrar, har gjort att kroppen förlorar sin roll som yta och objekt. Den bara är. Ren, varm, mjuk och skön. Det kvinnliga rummet är tryggt, där kan jag blunda.

Anna Hints väjer inte för nakenheten

Precis så känner jag när jag ser dokumentärfilmen ”Smoke sauna sisterhood”. Filmaren Anna Hints väjer inte för att visa kvinnornas nakna kroppar, men de är verkligen ”bara” kroppar, åtminstone för mig som är van vid att vistas i dessa rum. Det är fint och befriande.

Platsen är en rökbastu i en skog i Estland och dit kommer en grupp kvinnor för sin reningsritual och inte minst för gemenskapen. De skrubbar varandras ryggar, sköljer varandras hår med kallvatten. De följer årstiden: hackar fram en isvak, ligger i det gröna gräset och sjunger tillsammans. 

Gripande berättelse om våldtäkt

Och i bastun finns plats för alla sorters samtal. Ja, faktiskt avhandlas både födelse och död och en hel del där emellan. Men vad kvinnorna jobbar med, vad de gör när de inte bastar tillsammans, kommer aldrig på tal. Inte heller deras namn. De skämtar om dickpics, berättar om att komma ut som homosexuell och riktigt gripande blir det när en kvinna, nu medelålders eller mer, berättar om hur hon blev våldtagen i tonåren. De andra kvinnorna lyssnar, säger ingenting, orden räcker ju inte, men de tröstar med sina händer.

Vackrare skildring av systerskap eller kvinnlig vänskap har jag nog inte sett. 

”Smoke sauna sisterhood” i regi av Anna Hints har premiär på bio 9 februari.