Malmö Stad har beslutat att spara 31,6 miljoner på förskoleförvaltningen i år. Det är ett oklokt beslut. 

I den ena änden av det politiska spannet läggs förslag och det ställs krav på hårda och ingripande åtgärder mot unga som finns i miljöer där det förekommer kriminalitet.

Det handlar om att enklare kunna omhänderta barn, om att belägga barn med fotboja och att kunna drogtesta föräldrar.

Samtidigt sparas det på just barn. Både förskolan och skolan är utsatta för massiv spariver.

I Malmö till exempel. Där ska det sparas på en förskoleverksamhet där barngrupperna redan är stora, där bemanningen redan är låg och där förskoleenheterna bara blir större och större. 

Personalen – och barnen – betalar

Det ställs stora krav på förskolan; skollagens och läroplanens ambitioner är höga. Men det är inte det som är problemet.

Problemet är att kommunerna varken vill (i vissa fall) eller förmår att matcha kvalitetsmålen med rätt resurser och de som betalar priset är personalen, och barnen.

I Sverige har vi ingen lag som reglerar hur stora barngrupperna ska vara inom förskolan eller hur hög bemanningen ska vara. Däremot har vi en rekommendation från Skolverket som säger att:

Barngrupper för yngre barn 1-3 år ska bestå av sex till tolv barn.

Barngrupper för äldre barn 3-5 år ska bestå av tolv till 15 barn.

På de förskolor där de är organiserade i så kallade storarbetslag kan barngrupperna vara dubbelt så stora med upp till 60 barn. Jag skriver det igen. Barngrupperna kan alltså vara upp till 60 barn.

Så ser inte verkligheten ut i Malmö stad. Här är barngrupperna med yngre barn större än Skolverkets rekommendation. Småbarnsgrupperna är till och med större än rekommendationen för större barn. 

I Malmö stad finns småbarnsgrupper på över 20 barn. Och det är lika illa för de äldre barnen, där det finns barngrupper på så många som 28 barn.

På de förskolor där de är organiserade i så kallade storarbetslag kan barngrupperna vara dubbelt så stora med upp till 60 barn.

Jag skriver det igen.

Barngrupperna kan alltså vara upp till 60 barn. 60. 

Jag kallar det förvaring

Arbetsgivaren pratar om effektivisering. Jag kallar det förvaring. Barnen får inte den omsorg, trygghet och pedagogik som de har rätt till. Varken enligt läroplanen eller skollagen.

Det leder till samvetsstress och frustration hos personalen som inte kan leva upp till kraven. Det leder till en känsla av hopplöshet när det är omöjligt att leva upp till de förväntningar som ställs. 

Vem vill erkänna att Emelie gick med bajs i blöjan i mer än en timme för att ett annat barns behov behövde prioriteras eller för att man var ensam med åtta barn.

Ändå är det ingen som säger något. Barnskötarna står inte på barrikaderna och skriker eftersom lojaliteten står i vägen. Den mot arbetsgivare och vårdnadshavare.

För vem vill erkänna att det dag efter dag egentligen mest liknar kaos.

Vem vill erkänna att Emelie gick med bajs i blöjan i mer än en timme för att ett annat barns behov behövde prioriteras eller för att man var ensam med åtta barn.

Förskolan har många uppdrag, ett av dem är att kompensera för brister i hemmiljön. Förskolan ska också stötta barnens identitetsutveckling, tillit till den egna förmågan och utveckla färdigheter i att samspela med andra och kommunicera med omvärlden.

Centralt finns demokratiuppdraget där respekten för alla människors lika värde och de demokratiska värderingarna finns med. 

Fina och viktiga uppdrag – men som faller i verkligheter där resurserna dras in och personalen mattas ut.

Stress och dålig arbetsmiljö

Som i Malmö till exempel där sparkraven leder till ett ohållbart arbetsliv, dålig arbetsmiljö, stress, belastningsskador, hörselskador, bristande i tillsynsansvar och inte minst samvetsstress.

För barnen innebär besparingarna försämrad lärmiljö, att de inte blir sedda och den uppenbara risken är att de barn som har de största behoven av att förskolan fungerar kompensatoriskt blir de stora förlorarna.

Barnens omsorg och trygghet blir helt enkelt lidande. Vi ser det på incidentrapporterna som kommer in. Att det som händer är kopplat till bristande bemanning. 

Chansar de på att barnen ska klara sig, att de inte ska hamna snett eller som värst i kriminella gängmiljöer försedda med fotboja?

De båda vågskålarna krav och förutsättningar hänger skevt. Förväntningarna ökar – de ekonomiska förutsättningarna minskar.

Så hur tänker de styrande i Malmö Stad och i andra kommuner som gör samma prioriteringar? Tänker de att det blir nog bra ändå? Chansar de på att barnen ska klara sig, att de inte ska hamna snett eller som värst i kriminella gängmiljöer försedda med fotboja?

Undersökningar visar att barn som går i förskolan, och helst en med hög kvalitet, med rätt bemanning och med rimligt stora barngrupper, klarar sin skolgång bättre än de som inte vistats på förskola. 

I Malmö stad är 22 128 barn inskrivna i förskolan och det finns 2 458 anställda barnskötare. 

Kommunal anser att de ska ha de förutsättningar som behövs – barnskötarna för att de ska orka ge trygghet, omsorg och närhet och barnen för att de ska växa upp till människor med respekt för andra och för sig själv.

Krävs lagstiftning om barngruppernas storlek

De styrande i Malmö stad måste genast se över de prioriteringar som görs och det måste göras nu. Allt annat är orimligt och som vi bäddar för barnen – så får de ligga – och samhället behöver vara berett på att ta de konsekvenserna alternativt göra om och göra rätt.

Det är oomtvistligt så att barngruppernas storlek och bemanningen har direkt koppling till kvalitet. 

Kommunal föreslår att Sverige lagstiftar både om personaltäthet och barngruppernas storlek för att undvika det godtycke som råder.

Malmö stad kan under tiden börja med att respektera och använda sig av Skolverkets rekommendation.

Läs Kommunals rapport om problemen med bemanningen i förskolan.

  • Dennis Persson
    elevassistent och facklig företrädare för Kommunal sektion Malmö förskola/skola