”Låt oss slippa dokumentera allt – vi vill vårda!”
Det administrativa träsket där läkare, sjuksköterskor och undersköterskor ska dokumentera allt de gör ger en sjukvård i kris. Sjukvården behöver radikala förändringar och därför kräver vi en haverikommission, skriver tolv förtroendevalda från Kommunal.
Sveriges politiker behöver ta ansvar för sjukvårdshaveriet. Sveriges sjukvård är i kris. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och andra myndigheter rapporterar om brister i vården och en arbetsmiljö som inte ens är värd namnet.
Samtidigt ser vi att de som leder verksamheterna lämnar walkover och hävdar att myndigheterna har fel i sina rapporter. De stoppar helt enkelt sina huvuden i sanden.
Vi kräver en haverikommission
Vi som skriver denna text är förtroendevalda inom Kommunal på några av regionens största sjukhus, och vi möter dessa problem dagligen.
Nu kräver vi att våra folkvalda politiker i riksdag och regering tar sitt ansvar genom att tillsätta en haverikommission, för situationen i svensk sjukvård behöver behandlas med samma allvar som andra stora samhällskriser.
Det sägs att Sverige har en sjukvård i världsklass. Vi är det lilla landet i norr där vi har fler läkare och sjuksköterskor än andra jämförbara länder i Europa och resten av världen. Jämfört med resten av Europa är vi nästan bäst i klassen när det gäller att lägga pengar på sjukvården.
Trots det har vi färre vårdplatser än något annat europeiskt land.
Som vårdnära yrkesgrupper har vi nämligen det gemensamt att vi i våra yrkesroller allt oftare tvingas ägna oss åt administration i stället för det viktiga vårdnära arbete vi är anställda att utföra.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Vi har bland de längsta vårdköerna i Europa, samtidigt som vi, som sagt, lägger mycket pengar på vården.
Vad är det som skapar denna paradox? Förklaringen ligger i att den svenska läkaren, liksom undersköterskor och sjuksköterskor, tvingas ägna en stor del av sin tid åt annat än patienterna.
Dokumenterar ännu mer
Som vårdnära yrkesgrupper har vi nämligen det gemensamt att vi i våra yrkesroller allt oftare tvingas ägna oss åt administration i stället för det viktiga vårdnära arbete vi är anställda att utföra.
Motivet till denna prioritering är att vi ska dokumentera vad vi gör om dagarna. Dokumentation som ska svara på frågan varför vi inte kan få ur oss mer vård. Och så tvingas vi dokumentera ännu mer, vilket leder till ännu mindre tid för just vården, och så snurrar det på.
Det här är en utveckling som Sveriges regioner har medverkat till i tjugo års tid, och vi ser inga tecken på att de folkvalda politiker klarar av att stoppa den nedåtgående spiralen som belastar såväl personal som patienter och skattebetalare.
Bristande arbetsmiljö
Samtidigt befinner vi oss i en lågkonjunktur. Sveriges regioner fick en rejäl kalldusch redan när regeringen kapade statsbidragen i våras och ser sig tvungna att lappa och laga för att få ihop en sjukvårdsapparat som håller måttet. Men sjukhusledningarna, som ska göra besparingarna, diskuterar mest neddragningar på vården, i stället för att ta tag i den ständigt svällande administrationen.
Samtidigt duggar IVO-rapporterna tätt och Arbetsmiljöverket tar mängder av beslut rörande bristande arbetsmiljö inom sjukvården.
Ta oss ur det administrativa träsket
Nu behöver vi en frisk sjukvård. Vi behöver bästa möjliga arbetsmiljö. Vi behöver såväl en god bemanning som lediga vårdplatser. Och för att på sikt åstadkomma just det ser vi ingen annan lösning än att det tillsätts en haverikommission.
En kommission som kan hitta vägar ut ur omöjliga strukturer, ut ur det administrativa träsket. En kommission vars uppdrag helt enkelt är att hitta vägar ut ur det kompakta systemfel vi befinner oss i.
Man kan inte överlåta denna viktiga uppgift till SKR eller de lokala sjukvårdsledningarna, då de är de som ytterst ansvarar för att ha lett oss till nuvarande haveri. Att ta politiskt ansvar innebär att våga tillsätta en haverikommission och sedan använda resultatet för att radikalt försöka komma till rätta med de stora och systematiska brister svensk sjukvård har.
Det måste från och med nu vara ett politiskt ansvar att återuppbygga den svenska sjukvården.
