”Sniglar och snö” är den sista delen i Agneta Pleijels självbiografiska trilogi, som inleddes med ”Spådomen” och fortsatte med ”Doften av en man”, men den går utmärkt att läsa fristående. Hela boken kretsar kring författarens vuxenliv, framför allt hennes snåriga relationer. Mannen som är pappa till hennes dotter älskar henne inte. Efter separationen träffar hon emellertid sitt livs kärlek, som älskar henne tillbaka. Men inte bara henne: han tycker att livet berikas när han älskar två kvinnor.

Många kvinnor hade valt att gå sin väg. Eller åtminstone sagt ”gå din väg” om det var deras väninna som tappade 15 kilo och dövade sina sårade känslor med alkohol. 

Bokens största behållning är att få följa kvinnan från insidan och hur hon inte alltid gör det förväntade. Och i dag lever författaren fortfarande med kulturjournalisten och författaren, som i boken kort och gott kallas M, så det ”rätta” kan vara otroligt komplext.

Var inte som de flesta!

Det är tänkvärt i vår tid där dejtingmarknaden (bara det att den kallas för marknad!) ofta känns helt avhumaniserad och befriad från vett och etikett. Själv hade jag inte varit lyckligt gift i dag om jag hade skrämts av att mannen jag dejtade var för intresserad av mig, och lyssnat på väninnan som sa: ”de flesta hade sprungit åt ett annat håll nu”. 

Var inte som de flesta utan lyssna inåt, vänd och vrid, och låt den processen vara långsam (också något som känns befriande förbjudet i dag). Det tar jag med mig från ”Sniglar och snö”. 

Pleijel sätter ord på psykologin bakom mänskliga beteenden, också i relationen till hennes åldrande föräldrar som utgör en väsentlig del av boken. Därtill följer vi hennes väg från kulturchef på Aftonbladet till uppburen författare.

”Sniglar och Snö” är utgiven på Norstedts.