Bok: Diskbänkstecknaren av Ulrika Linder (Galago)

Det här är diskbänksrealism i en underbart oretuscherad form. Att se Ulrika Linders teckningar på Instagramkontot @diskbankstecknaren är ett andningshål i flödet av tillrättalagda bilder och ljuva mammor och hem. I Ulrika Linders teckningar är det alltid ett kaos av prylar och känslor och mamman är svart under ögonen och ofixad. 

Tidigare har Ulrika Linder gjort boken ”Återvinningscentralen” som handlade om hennes arbete på en återvinningscentral (där hon inte arbetar längre).

Nu har hennes teckningar av livet som småbarnsmamma samlats i boken ”Diskbänkstecknaren”. Här finns situationer som många lär känna igen sig i, som att aldrig få gå på toaletten i fred och att bli kritiserad för maten som man lagt ner tid och kraft på att laga åt de små odågorna.

Vardagen med småbarn är sällan skildrad så oretuscherad som i Ulrika Linders teckningar. Det som förstärker ”diskbänkskänslan” är att många bilder är tecknade på kuvert med loggor som Örebro slamsug, Swedbank och Folksam. I början av boken finns en bild där mamman ammar vid frukostbordet samtidigt som hon ritar på ett kuvert.

I boken kommer bilderna förstås till sin rätt på ett helt annat sätt än i mobiltelefonen. Men det kommer ett annat problem med att samla teckningarna i en bok och det är balansen. Jag blir galet provocerad av att sida upp och sida ner se hur den här mamman slår knut på sig själv och alltid är den som lagar mat, storhandlar (med två barn), borstar barnens tänder och är mänsklig klätterställning åt de två barnen. För det finns en pappa i boken. Vad gör då han? Spelar mandolin, sover, ligger själv i en soffa medan barnen klänger på mamman. 

Antingen vill Ulrika Linder visa att många föräldraskap är brutalt ojämställda och att mammor ofta sliter som djur. Eller så är det en obalans som uppkommit just för att det är en samling av väldigt många teckningar med liknande innehåll och att teckningarna skildrar just mammans perspektiv.

Bild ur ”Diskbänkstecknaren”