Kommunalarnas kamp i Biskopsgården
Undersköterskan Blendi Maxhera var nära att skjutas på väg hem från jobbet. Här berättar han och andra kommunalare i Biskopsgården om hur det är att arbeta i ett särskilt utsatt område.
Asylsökande Mulki Mahamud är en av kvinnorna som nattvandrar varje helg på Friskväderstorget.
”En polis sköts till döds på öppen gata i Biskopsgården på onsdagskvällen. Flera boende i området känner att våldet har passerat en ny gräns.”
/GP 2021-07-02
Blendi Maxhera hade en ofattbar tur. Han kom med bil från sitt kvällspass på hemtjänsten, körde ner i garaget vid Vårväderstorget i södra Biskopsgården. Under de två minuter det tog från det att han parkerade bilen i garaget till att han kom ut på gatan igen hade en 17-årig kille skjutit två gånger på en ung polisman uppe på gatan utanför garaget. Polisen avled av sina skador. Klockan var halv elva, Göteborgskvällen var sommarljum. En moped låg övergiven bredvid kroppen på gatan.
– Jag trodde först att det var en bilolycka. Jag tänkte att han kanske bara hade fått en liten skada. Men sedan kom det ambulanser och poliser.
”Rädd att någon skulle komma efter”
Inne i hemtjänstens lokal blev Blendi och kollegerna kvar i timmar den där junikvällen. Ingen släpptes in, ingen släpptes ut, bussar och spårvagnar var inställda. Till slut fick de i alla fall slinka hem, Blendi åkte till sin lägenhet, han bodde bara några kvarter från mordplatsen. Det blev en olustig semester.
– Jag var fortfarande orolig. Jag var rädd för att någon skulle komma efter mig eller leta efter mig för att jag har sett den här händelsen.
Vi sitter i den kommunala hemtjänstens lokaler, Blendi har med sig skyddsombudet Rimanté Pocinaité. Kaffe i kannan och några fabriksbakade kakor på bordet. Rimanté utvecklar det där om att man inte vill bli sedd:
– Det har varit en intressant resa för mig över huvud taget, Biskopsgården. Jag har jobbat här i sex år så jag har varit här en stor del av mitt liv. När jag började var det en granat som blev slängd och när jag kom till Sverige och Göteborg hade jag vänner som sa ”åk aldrig till Biskopsgården, Angered, Bergsjön”. Jag tyckte att bilden var fel från början. Det var inte som de hade berättat, det var inte så farligt. Det enda jag är orolig för är att man ser någonting man inte vill se. Man försöker att inte ha ögonkontakt. Man vill inte bli sedd, att någon har sett att du har sett.
Färgglada fjärilar
Kvällen lägger sig över Vårväderstorget. Det är ett rätt ombonat förortstorg, kommunen har satt upp färgglada fjärilsprydnader över den stenlagda gågatan i centrum. Vi skulle ha kunnat befinna oss lite var som helst i landet. Om det inte vore för att många i just det landet fortfarande minns namnet ”Vår krog”. Restaurangen som ligger precis i anslutning till hemtjänstlokalen blev skådeplatsen för ett dubbelmord 2015. Så här är det i Biskopsgården: våld och vardag går hand i hand. En hemtrevlig restaurang, ett mord, hemtjänstanställda på väg hem från de äldre, en död polis, här är inte så farligt – och här kan det vara livsfarligt.
”Konflikten mellan norra och södra sidan av Biskopsgården är ett av Sveriges blodigaste gängkrig. 17-åringen som enligt misstankarna sköt ihjäl en polisman förra veckan kopplas till den ena sidan av konflikten.”
/GT 2021-07-11
Vi rör oss från Vårväderstorget till Friskväderstorget i norra Biskopsgården. Det är bara några minuters promenad, men här är husen slitnare och högre, inga fjärilar över våra steg.
Jag har bott här i 25 år och jag trivs i Biskopsgården! Mina barn växer upp här.
På en bänk i centrum möter vi Suleekha Abdi. Hon är en av 70 000 svenskar födda i Somalia, en grupp som av vissa har pekats ut som särskilt svår att integrera med många analfabeter, höga födslotal och hög arbetslöshet. Men Suleekha har jobb, hon är städare i den kommunala sportanläggningen Sjumilahallen. När vi träffar henne är arbetsdagen över och Suleekha får bli ett exempel på det myllrande föreningslivet som präglar Biskopsgården. Här finns idrottsföreningar, klubbar som hjälper barn med läxläsning, kvinnoorganisationer. År 2020 startade hon tillsammans med några vänner Takarale Development Organisation, TDO. Grundarna kommer alla från Hiranregionen i centrala Somalia, nära Etiopien.
– Jag har bott här i 25 år och jag trivs i Biskopsgården! Mina barn växer upp här.
”Vi kan stoppa konflikter”
Suleekha Abdi har fem egna barn i åldrarna 21 till 10 år och det är omsorgen om barnen som har fått henne och vännerna att nattvandra. Minst två kvällar i veckor drar de på sig brandgula västar och går längs de meteorologiskt döpta gatorna i stadsdelen. Jag följer med bort mot Godvädersgatan och Flygvädersgatan. Kvällen är ung och läget är lugnt. En kille studsar en tennisboll utanför Willys och vid Tazeli Frukt står en kamphund bunden. En äldre man i Liverpooltröja säger på somaliska åt KA:s fotograf att inte fotografera och det är det enda dramatiska som händer. Suleekha Abdi är stolt över det ideella arbete hon och vännerna gör här.
– Vi har respekt med oss och vi lyssnar på barnen när de är ute. Vi är grannar, vi känner varandra och kan stoppa konflikter mellan de små barnen.
”Vi kan trycka in 500 nya poliser i området, det ensamt kommer inte att göra den stora skillnaden. Det är andra saker som behöver fungera: Föreningsliv, skola och föräldrastöd.”
/Daniel Johnsson, kommunpolis Hisingen
Vi lämnar Suleekha på Dimvädersgatan. Här ligger en förskola med samma namn och nästa dag ringer jag upp barnskötaren Nisreen Aychan som arbetar där. Jag vill prata om barnen, dem som Suleekha och hennes vänner vill ha koll på och skydda.
Språket är nyckeln
Nisreen berättar att hon tidigare jobbat i Guldheden inne i stan, ett välbärgat ”vitt” område, men att hon ville till Biskopsgården.
– Det är många som säger till mig ”du har lång erfarenhet som barnskötare och pratar bra svenska, varför kan du inte flytta till Torslanda eller Guldheden?”. Men vem ska hjälpa de här barnen om vi flyttar? Det är allas barn.
Hon menar att språket är nyckeln. Därför är en viktig del av Nisreens arbete att berätta för föräldrarna vad som händer i stadsdelen.
– När jag meddelar föräldrarna muntligt på olika språk, då kommer de! Det är ingen vårdnadshavare som vill att deras barn ska hamna fel, jag tror inte det.
Runt borden inne på Dimvädergatans förskola är Nisreen och de andra pedagogerna noga med orden.
– Vi ska använda hela ordförrådet. När vi äter mellanmål säger vi inte bara ost, vi säger ”vill du ha hushållsost?”. Vi säger inte bara skor, vi säger regnstövlar. Alltid sätta ord, hela tiden dialog, samtal.
Rörelse ger bättre skolresultat
En annan nyckel bort från en framtid i kriminalitet och gäng är rörelse. Varje onsdag öppnar Nisreen en lokal på Godvädersgatan för barn att röra på sig. Barnen skuttar, springer, svettas. Har kul.
– Jag engagerar mig väldigt mycket i utvecklingen av de här barnen och hälsan är jätteviktig. Varje gång det börjar ett nytt barn på förskolan pratar jag med föräldrarna om rörelseglädje och att de är välkomna till den här aktiviteten.
Också polis Daniel Johnsson lyfter fram rörelsens betydelse:
– Forskningen visar ju att får du den fysiska rörelsen, får du upp flåset, så höjs hälsan och skolresultaten kommer att höjas.
(Texten fortsätter nedan)
I Majorna och Vasastan i centrala Göteborg finns förskolor som Giraffen och Landala med särskild genusinriktning. Även på Nisreens förskola ska man jobba med genus, men här har många mammor hijab och i moskén hålls män och kvinnor åtskilda.
– Det är väldigt svårt faktiskt. Jag kan inte säga att föräldrarna håller helt och hållet med till hundra procent. Det har hänt att en kille inte vill hålla en tjej i handen. Vi frågar varför. ”Nej, mamma säger det.” När vi pratar med föräldrarna vill de i början inte erkänna det, men sedan säger de att vi har olika kulturer. Det tar tid att anpassa sig i det nya samhället.
”Du vill inte ha mig som en fiende
Det här livet är inte för alla, nej
Du får inte vara rädd för att falla
Ah, har du nånsin fått den mot pannan?”
/Låten Pengar Bänga med Hammarkullenrapparen Asme
Vi går bort till spårvagnshållplatsen, lämnar norra Biskopsgården och åker ner till Önskevädersgatan, promenerar bort till Jättestensskolan och fritidsledaren Filip Ekströms arbetsplats. Det är ett uppehållsrum med saccosäckar, biljardbord, soffgrupper och en akustisk gitarr på väggen. Skolan ligger precis i utkanten av Biskopsgården, men här hamnar ändå många av barnen som växer upp i området. Det ligger nära villaområdet Lundby och här heter Gud inte alltid Allah, i Filips fall heter han Torbjörn Nilsson, IFK Göteborgs stjärnforward på 80-talet. När Muhammedkarikatyrerna diskuterades här på skolan för några år sedan blev just fotboll en naturlig ingång, berättar Filip Ekström.
– Ja, i samband med Charlie Hebdo sade jag att jag ju faktiskt har träffat Gud. Han bor i Jonsered.
Han skrattar lite och tar en klunk av kaffet i den trasiga Blåvittmuggen, ”handtaget är av, en bra illustration av den här säsongen”. Filip säger att det bästa med jobbet är att höra allas drömmar.
– Man får ta del av de tråkiga historierna också så klart och det är väl inte det bästa, men jag skulle inte säga att det är det sämsta heller.
Den vuxne i rummet
Han är den vuxne i uppehållsrummet, tar ett föräldrasamtal, lyssnar, stöttar.
– Jag kan vara med och presentera alternativ och synsätt, bredda, ge något slags perspektiv. 95 procent av kidsen behöver inte mig här, 5 procent gör det. Och de 5 procenten tar 95 procent av tiden.
Eleven Elmedina Sacirovic släntrar in, tar ner gitarren, slår sig ner i soffan och berättar om sin dröm.
– Jag har sjungit hela mitt liv. Filip har pushat mig med det, ”du ska fortsätta, ta inga dåliga vägar”. Att få en människa att bli glad av min musik är det bästa som finns. Musiken är min talang, jag ska visa den talangen! Jag tror verkligen på mina drömmar.
I höst har hon kommit in på musikgymnasiet vid Brunnsparken i centrum av Göteborg. Det känns långt från våldet på Vårväderstorget, Elmedinas hopp om framtiden fyller rummet vi sitter i.
Några barn kommer in i uppehållsrummet, de är glada, har fått en arbetsuppgift som de vill sätta igång med.
– Vi ska göra en musikvideo!
– Vilken låt?
– Pengar Bänga!
Filip berättar att han följer många av eleverna på sociala medier, också efter att de har slutat.
– Ibland kan man få möjlighet att se vilka värden som är viktiga för dem. De kanske är jättefina och snälla här men så lägger de bara upp bilder där de är coola gangsters. Då vet man att de är posörer, men man vet också att det här är en signal de vill skicka ut. Vad betyder det?
Jag kan vara med och presentera alternativ och synsätt, bredda, ge något slags perspektiv. 95 procent av kidsen behöver inte mig här, 5 procent gör det. Och de 5 procenten tar 95 procent av tiden.
Signaler och sorgliga drömmar. Filip berättar att han varit på Håkan Hellström-musikalen inne i stan. Någonting fick honom att fastna extra på textraden ”Ibland är en dröm det finaste man har”. Filips arbete är att lyssna på de där drömmarna, det finaste de har. Jag frågar honom om han kan få de unga att drömma mer:
– Om jag är snäll mot mig själv skulle jag säga att ja, det är klart att jag kan.
Vi pratar vidare om skillnaden mellan när han var fritidsledare i Majorna och jobbet här i Biskopsgården.
– Barnen här blir mer stämplade i media. De kan få för sig att de måste leva upp till det. Men det är också klart att det inte är en skillnad. Barn är barn. Tonåringar är tonåringar. Drömmar är drömmar.
