Jag saknar er. Jag saknar era tokigheter och klokskaper och att vara i ett sammanhang där det normala är vidare, där man inte beter sig som man ska och uppför sig, utan samexisterar på ett annat sätt.

Jag saknar den förbehållslösa tilliten och jag saknar förtroendena som måste vinnas. Jag saknar att få vara en del i er vardag, att få hjälpa er med det ni behöver hjälp med medan ni påminner mig om vad jag inte kan, om vad livet handlar om, om vad som är meningen.

Jag saknar kollegernas skratt i korridorerna, tröttheten på helgmorgnarna inför de långa dagarna, självklarheten i att vi tar hand om varandra också. Jag saknar alla åren på boendena, inom omsorgen, allt som var konkret och fullt av mening.

Villkoren har störtat nedåt

Ändå undrar jag om jag någonsin kommer tillbaka. Till detta jobb som har alla förutsättningar. Men också detta jobb där villkoren störtat nedåt under de 14 år som gått sedan jag började.

Detta jobb där rekryteringsproblemen, inbeordringarna, rörigheten, långtidssjukskrivningarna blivit det nya normala.

Jag hade ett jobb som jag älskade, men allting som var runt omkring gjorde det omöjligt för mig att vara kvar. Om arbetsvillkoren är usla för dem som jobbar med människor i behov av stöd och hjälp i sin vardag, vad signalerar vi då till er som behöver stöd och hjälp? Hur värderar vi er?

Om vi inte trivs på våra arbetsplatser, om arbetsplatserna inte är möjliga att trivas på, drabbar det er vars vardag äger rum på våra arbetsplatser.

Ska vårt samhälle återgå till att gömma undan er som vidgar begreppet normal och påminner oss om att människor är olika och att funktionalitet kan se ut på olika sätt och att vi tar för mycket för givet? Ni som påminner oss om att människovärdet inte kommer sig av att vi befinner oss i ett ekonomiskt ekorrhjul. Att det behövs plats för olikheter. Att tillsammans kan vi vidga den här världen.

Omöjligt att räcka till

I slutänden drabbar dåliga arbetsvillkor er, er vi går till jobbet för, er vi är där för. Det är mot er dåliga scheman, delade turer, brist på fungerande system för vikarier och svårigheter att rekrytera slår hårdast. Det är ni som får trött personal, ni som smittas av kaoset och rörigheten.

Detta vet alla som jobbar, hur viktigt det är att räcka till, att kompensera. Men om omständigheterna gör det omöjligt att räcka till, att göra ett tillräckligt bra jobb, då är det den enskilda som slits ut. Det är ni som får se er personal bytas ut gång på gång. Ni som i störst utsträckning av alla behöver trygghet och kontinuitet.

Om vi inte trivs på våra arbetsplatser, om arbetsplatserna inte är möjliga att trivas på, drabbar det er vars vardag äger rum på våra arbetsplatser. Ni som inte kan gå hem från kaoset därför att kaoset utgör ert hem.

PS. Alldeles för tidigt dog Kristian Lundberg. Jag tycker att alla som inte läst ”Yarden” ska göra det.