Två viktiga råd inpräntades i mig när jag började jobba som stödassistent: Vad som än händer, ta aldrig fajten med anhöriga. Och, ta inte eventuella obehagligheter personligt. Nu, femton år efteråt, kan jag säga att det är sisådär med dessa, till synes uppenbara och välmenande, uppmaningar. Det ingår i en av våra uppgifter att uppmuntra och vårda de relationer som våra brukare utvecklat med sina anhöriga genom åren.

Alla mår bra när dessa förhållanden är på topp. Men föräldrar och anhöriga är tidvis ett konstigt släkte. Ibland ett jobbigt dito. Jag är själv förälder och kan nu, i eftertankens kranka blekhet, inse hur jag i många fall tanklöst blandat mig i och velat påverka mitt barns beslut en gnutta utan att ha ansträngt mig för att förstå hans vilja och önskningar (jo, jag är förlåten).

Brukarna behöver vårt stöd

Vare sig vi vill erkänna det eller inte så andas i var och en av oss en pytteliten latent diktator som ibland inget annat vill än att härja fritt (som vi redan vet varierar storleken på denna smygande tyrann från person till person). Våra brukare, som av förklarliga skäl har jättesvårt att värja sig mot sådan påverkan, behöver vårt uttryckliga stöd.

Självklart ska vi vara proffsiga, lugna och lyhörda. Samtidigt är vi inte mer än människor.

Vid sådana fall måste vi ta brukarens sida och bejaka dem utifrån deras behov. Vårt uppdrag kan inte utmynna i att »bevara« relationer där våra brukares intresse och vilja åsidosätts eller ignoreras.

Vi är i en ständigt tät kontakt med unika personer. En del av dem lider av psykiska störningar vilket gör att de ibland är utåtagerande och inte kan kontrollera sig. Det krävs ödmjukhet inför deras problematik. Självklart ska vi vara proffsiga, lugna och lyhörda. Samtidigt är vi inte mer än människor, varelser av kött och blod och känslor. Jag ser en liten dold paradox här: först krävs det att man ska ha empati i det här jobbet (visa känslor) men i samma veva ska man inte ta det personligt (inte visa känslor) när stämningen ibland blir obehaglig och hotfull.

Magisk skalpell

Men man brukar ju reagera känslomässigt mot människor som man har empati för. Inte tvärtom. Det är mycket bättre och mer effektfullt om man (i efterhand, bland kolleger) visar och vädrar sina känslor, och genom samtal och professionell handledning (kostnadsfråga) hanterar obehagliga situationer, än att klänga sig fast vid byråkratiskt kalla ord: ta det inte personligt. Människorelationer består av glädje och kärlek men även av frustrationer och inre spänningar. Proffsighet och känslor kan man tyvärr inte skilja på med en magisk skalpell.

PS. Vi i väst tycks ha en osviklig förmåga att göra oss beroende av allsköns diktatorer. Hur mycket är vi beredda att betala nu, under Putinkriget, för att slippa hans gas?