Arbetarkvinnornas berättelser

Tillie Olsen Jag står här och stryker

Noveller: ”Jag står här och stryker” av Tillie Olsen (Romanus & Selling)

”Jag står här och stryker” innehåller fyra ganska långa noveller där den inledande novellen delar namn med titeln. Den består av en moders inre monolog om sin äldsta dotter som hon fick i unga år när hon var fattig och ensamstående. En ung och olycklig mor som i perioder tvingades lämna bort barnet för att kunna arbeta. 

Dottern är ”ett barn av bekymrad, inte stolt, kärlek” konstaterar hon. Skulden tynger, hur väger försummelser jämfört med bekymrad kärlek och hur påverkar det livet?

Texten är klar och osentimental, nästan kärv och just därigenom så drabbande.

Feministisk författare

Tillie Olsen som levde 1912-2007 anses vara en av USA:s stora feministiska författare. Hon började skriva redan på 1930-talet men på grund av hårt arbete som bland annat servitris och hembiträde kombinerat med fyra barn debuterade hon som författare först 1961.

Novellerna i ”Jag står här och stryker” har tidigare publicerats på svenska under titeln ”Ge mig en gåta” (1980).

I ”Hey sailor, what ship” har sjömannen Whitney just mönstrat av och fantiserar om hur han ska komma hem till systerns familj och röja upp och ställa till med middag. I själva verket är hans kropp slutkörd av missbruk. 

Det skamliga och mänskliga

En tredje novell har rasism som tema och i den fjärde skildras ett äldre par med olika åsikter om vart de ska ta vägen på ålderns höst. Han vill sälja huset och flytta in på ett trevligt seniorboende med mycket gemenskap och aktiviteter. Hon vill bo kvar. Hon vill sköta sitt eget liv efter att tidigare ha anpassat sig helt till andra.

I Tillie Olsens universum pågår livet, hon rör sig in under vardagens tankar och känslor och tar fram det skamliga och det mänskliga. Det är texter som berör och jag har sällan läst något liknande. Men jag får faktiskt ett annat författarnamn i huvudet medan jag läser. Det är norska Ingvild H. Rishøj (som skrivit ”Vinternoveller” och ”Stargate – en julberättelse”, jag tror att hon läst Tillie Olsen.

Personal och boende drar på roadtrip

Film: ”Dag för dag” i regi av Felix Herngren med bland andra Marianne Mörck, Sven Wollter och Tomas von Brömssen. Premiär direkt på C-more.

”Döden kommer man behöver inte oroa sig för det, men man behöver inte öppna dörren innan han har knackat på” säger Marianne Mörcks karaktär Rut i nya dramakomedin ”Dag för dag”.

Rut vill sätta guldkant på de sista dagarna av vännen Maltes liv, tillsammans med demente Tage som är den tredje i kompistrion på äldreboendet. För att lyckas med det drar de iväg på husbilsturné genom Europa med hjälp av undersköterskan Katrin och äldreboendets städare Simon. 

Får man bestämma själv när det ska ta slut?

Trion går på technoklubb i Berlin och försöker köpa substanser i Christiania, de går på spa och äter italienska middagar.

Det handlar om vikten av att säga ja till sådant som ger glädje. Om längtan efter närhet och kärlek. Att inte bara se svårigheterna. Och så det där som man omöjligt kan blunda för, slutet, att man ska dö. Den fråga som går som en röd tråd genom hela filmen är: Får man bestämma själv när det ska ta slut?

Efter norska ”Skam” – nu kommer ”17”

Tv-serie: ”17” norsk serie som ses via SVT-play (avsnitten släpps 8 april).

Norska serien ”Skam” gjorde en succéartad resa över världen, och gjordes i sex europeiska och en amerikansk version. Den var något helt nytt i tv-världen. 

Nu är norsk tv på det igen med dramat ”17” som är en 17 avsnitt lång serie, som i Norge visades under 17 dagar. SVT släpper alla avsnitt samtidigt. I Norge följde sedan ”18”, ”16” och ”19”, vilka vardera kommer att släppas på SVT-play varannan fredag framöver.

Serien handlar om ungdomar i Groruddalen i Oslo.  I ”17” möter vi 17-åriga Abdi, en norsk-somalisk kille som står med fötterna i både den norska och somaliska kulturen. Han är med kompisar, festar, flirtar och hamnar i trubbel. Kompisarna drar honom åt ett håll, mamman åt ett annat. 

Delad kritik

Jag har sett de två första avsnitten som är korta och snabba (11-12 minuter), berättade med ett framåtdriv där man känner att något är på gång. I reklamen för serien sägs att Abdi inte är medveten om är att hela hans liv kan förändras om 17 dagar, och det man kan ana är att ”småkriminaliteten” han och kompisarna sysslar med kommer att påverka vad som sker.

I Norge har kritiken varit delad. Några har menat att den svartmålar ungdomsgrupper i förorten, andra att serien skildrar ungdomars verklighet på ett realistiskt sätt.