”Varsamma händer kräver närvaro”

Bok: Jag är inte död, jag är bara gammal av Ylva Floreman (verbal)

”När man är ung kan man stå ut med både skoskav och en knölig säng, men när man är 82 eller 96?”

I sin både personliga och politiska bok skriver Ylva Floreman att det är de små sakerna som gör skillnaden mellan en tillvaro med eller utan livskvalitet. Hon beskriver sina tankar inför ålderdomen. Skriver om sin mamma och den vård hon får som äldre. Ger oss detaljerna som gör det lättare att förstå.

Är man äldre med muntorrhet (av medicinerna man äter) kan ett glas vatten vid sängkanten utgöra all skillnad i livet. Men vad gör man när man klockan åtta på kvällen upptäcker att hemtjänsten glömt det och man vet att de inte kommer tillbaka förrän ett halvt dygn senare?

”När kan vårdtagaren larma? Inte i onödan, den känslan har många. Inte om småsaker, det budskapet är tydligt.

Vad är småsaker? Att inte ha fått vatten bredvid sin säng inför natten? Att ligga så illa att det är obekvämt och kanske gör ont?”

Om man vill ta in hur utsatt man blir som äldre och hur mycket varje liten sak som hemtjänsten gör (eller inte gör) betyder bör man läsa Ylva Floremans essä ”Jag är inte död, jag är bara gammal”. 

Alla som arbetar i vården borde läsa den. Alla som har en äldre förälder borde läsa den. Framför allt borde alla biståndshandläggare och beslutsfattare läsa den. Ylva Floreman lägger inte ansvaret hos personalen men hon konstaterar att äldrevårdens brister speglar personalens miserabla arbetsförhållanden.

Varsamma händer kräver närvaro. Närvaro tar stöd i kunskap, skriver hon och fortsätter ”personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud”.

Bokens sista rader lyder: 

”Höj statusen. Utbilda. Organisera. Avbyråkratisera. 

Börja nu!”

Familjeliv, politik och rivalitet

Tv-serie: Min fantastiska väninna, säsong 3 (HBO)

Streamingtjänsten HBO och italienska Rai är tillbaka med en tredje säsong av Min fantastiska väninna. Tv-serien bygger på den italienska författaren Elena Ferrantes bokserie “Neapelkvartetten”.

Här får vi följa barndomsvännerna Lila (Raffaella) och Lenù (Elena). Berättelsen inleds under deras uppväxt i den fattiga utkanten av Neapel och i varje säsong får vi se hur vännerna åldras. 

I den tredje säsongen befinner sig båda två i 30-årsåldern. Vännerna kämpar med att hitta sin plats i livet. Ett liv som präglas av familjelivet, politiken och rivaliteten till varandra. 

Precis som tidigare säsonger fortsätter tv-serien att balansera mellan skönhet och intelligens. Varje scen känns genomarbetad och den klassiska musiken (gjord av Max Richter) lyfter berättelsen om kvinnlig vänskap, lojalitet och smärta till en helt ny nivå.

Går det att avbilda ett krig? 

Radioinslag: ”Risken med stereotypa bilder av invasionen av Ukraina” (Sveriges radio)

Ofta är det enskilda bilder som fastnar i människors medvetande och skapar bilder av kriget. Jag tror att alla minns bilden av treåriga Alan Kurdi som låg död på en strand i Turkiet i september 2015. Död under sin flykt från krigets Syrien. 

Nu skapas nya bilder av krig, förlust och död. Pappor som tar farväl av sina barn och fruar vid gränsen innan de ska tillbaka till kriget. En ensam liten pojke som promenerar över gränsen till Polen med en nalle i en påse. En äldre kvinna som gråter vid sitt sönderbombade hus. President Zelensky i militärgrön t-shirt och knuten näve.

Vilka bilder får vi egentligen se från kriget? I ett tankeväckande inslag i P1 i veckan intervjuades svenskengelska fotografen Anastasia Taylor-Lind om risken med stereotypa och ensidiga bilder från krig och på flyktingar. 

Från Lviv konstaterade hon att vardagslivet och den lågintensiva förstörelsen i krig sällan uppfyller de klassiska bilderna av hur krig ser ut. Och dessutom är det bilder vi nästan aldrig får se. De stereotypa bilderna blir verkligheten och till slut till en sanning. 

Väl värt att lyssna på (knappt åtta minuter långt): https://sverigesradio.se/avsnitt/risken-med-stereotypa-bilder-av-kriget–2