Vem lyssnar på kommunalarna?
Édouard Louis nya bok "En kvinnas frigörelse" väcker tankar om vilka röster som får höras. Problemet är att vänstereliten hellre delar en ledarskribents åsikter än en undersköterskas rättmätiga och dagsaktuella krav på bättre arbetsvillkor. Solidariskt? Nej.
Jag har precis läst ”En kvinnas frigörelse” av Édouard Louis och känner mig lite besviken. (Mer om boken i Veckans kulturtips här.)
Louis har genom att skriva om sin barndom och sina föräldrar utvecklats till en skildrare av det moderna klassamhället. Jag högaktar honom och läser alltid hans texter med intresse. Men det är något med de här kulturmännen (Patrik Lundberg hör också dit) som skriver om sina mödrar som skaver i mig. Deras texter applåderas. (Ofta med all rätt.) Och det sägs att de ger röst till dem som inte har några egna röster.
Men som debattredaktör på KA vet jag att de här kvinnorna höjer sina röster hela tiden. De skriver sina egna texter och publicerar dem på debattsidan. Berättar vad som är fel. Kräver förändring. Ger förslag på vad som krävs.
Solidariskt? Nej.
Problemet är att deras röster aldrig ges samma utrymme, aldrig möts med samma allvar som när deras söner och döttrar i kultureliten talar i deras namn. Vänstereliten delar hellre en text av Édouard Louis, Patrik Lundberg eller Åsa Linderborg där de skriver om hur deras föräldrar hade det för 30 år sedan. De delar hellre en ledarskribents åsikter än en undersköterskas rättmätiga och dagsaktuella krav på bättre arbetsvillkor. Solidariskt? Nej.
De som verkligen reagerar på kvinnornas debattartiklar är deras medsystrar. De skriver att de känner igen sig och att de vill ha samma förändring.