Stine Christophersen – en ofrivillig vårdhjälte
Kan man vara en hjälte och misslyckad på samma gång? Vårdbiträdet Stine Christophersen har prisats efter att hon larmade om det kaotiska läget på äldreboendet Sabbatsbergsbyn. »Jag trodde att jag skulle känna mig modig, men jag gör inte det«, säger hon.
Stine Christophersen.
”Kära Stine! Vi känner inte varandra och har aldrig träffats. Vi är så otroligt imponerade av din styrka och ditt mod.” ”Dina insatser för våra sköra äldre och deras anhöriga gör dig till en förebild för hela landet […]” ”Tack för att du har modet att stå upp för din övertygelse.” ”Tack för att du finns!”
– Jag är så förvånad över att så många främmande människor skriver så fina saker till mig. Det är rörande, säger Stine Christophersen.
På den stora byrån i hennes lilla ljusa lägenhet mitt i Stockholm står mängder med omsorgsfullt skrivna kort. Hälsningar från personer som lyssnat på radiodokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” som kom i våras. En dokumentär om hur covid-19-viruset drog in på äldreboendet där hon arbetar och hennes kamp för att så få som möjligt skulle smittas. En kamp som inte fick ägarföretaget Attendos gillande och hon varnades för sitt beteende.
Så fort programmet sändes blev det en nyhet och det tog inte lång tid innan sms, blomsterbud och till och med Swishbetalningar började komma.
– Det är helt otroligt – först trodde jag att det kommit fel. Titta! Här är det en hel arbetsplats som samlat till ett presentkort på spa, säger hon och visar ett kort med ett tjugotal underskrifter.
Hon är tacksam för stödet – men det är med kluvna känslor. Hon känner inte riktigt igen sig i ord som modig, hjälte eller förebild.
– Jag är ju en vanlig människa. Först trodde jag att jag skulle känna mig modig när allt lagt sig efter semestern, men jag gör inte det. För mig är det här på ett sätt mitt livs största misslyckande. Jag lyckades ju inte rädda liven på de boende.
Det är mars 2020. Oron ligger som ett lock över både Sverige och världen. Det nya coronaviruset fyller både sjukhusens intensivvårdsavdelningar och bårhus. Många beskriver det som händer som ett krigsläge.
På Sabbatsbergsbyn i Stockholm, där Stine arbetar natt med demenssjuka äldre, kommer smittan in i mitten av mars. Den sprids snabbt. På den första avdelningen som drabbas dör sju av elva boende. Stine som har arbetat inom äldreomsorgen i över tio år är van vid dödsfall – men omfattningen nu är något annat.
Precis som på många andra boenden saknar personalen skyddsutrustning i början. Första natten Stine arbetar med en patient som är smittad, har hon inga skydd alls.
– Det var bara att ta ett djupt andetag och gå in.
Jag och min kollega grät aldrig på jobbet, men jag slutade se henne i ögonen, jag var rädd att börja gråta om våra blickar möttes för länge. Varje dag när jag kom hem på morgnarna grät jag floder.
När hon sedan får sitt första munskydd måste hon använda det tre dagar i rad. Det görs försök att skilja smittade och friska åt, men i alla fall de som arbetar nattetid är inte tillräckligt många för att det ska gå att genomföra. De måste hjälpas åt med bland annat lyft som kräver dubbelbemanning.
Stine försöker tränga undan rädslan för att smitta boende och att bli smittad själv så gott det går, men det är svårt när hon ser hur snabbt smittan sprider sig mellan avdelningarna.
– Jag och min kollega grät aldrig på jobbet, men jag slutade se henne i ögonen, jag var rädd att börja gråta om våra blickar möttes för länge. Varje dag när jag kom hem på morgnarna grät jag floder.
Det är oron för de boende som får Stine att känna att hon fått nog, oron och ilskan över informationen till deras anhöriga. De får ett mejl från Sabbatsbergsbyn där det står att smittade och misstänkt sjuka skiljs från de friska, att speciell personal tar hand om de sjuka och att hygienrutinerna är rigorösa.
– Det var ju inte sant, ändå stod det samma sak på hemsidan. Det var besöksförbud och det enda de visste var det som stod i mejlen. De trodde ju att de som bodde här var säkra.
Hon började ringa olika chefer för att berätta att de behövde mer personal och mer skydd för att kunna jobba på det sätt som det stod i informationen. Hon pratade flera gånger med enhetschefen, regionchefen, sökte vd:n och Nordenchefen.
– Jag ville ju bara att de skulle lyssna, men eftersom jag inte litade på dem spelade jag in samtalen.
Stine och några andra i personalen intervjuas i Expressen, men det är bara hon som ställer upp med namn.
– Jag kände att jag var tvungen. Vi som jobbar på avdelningarna ska leva med hur det här gick till hela livet.
Stine tänkte aldrig på att hon höll på att bli en visselblåsare. Det var inget val hon gjorde.
– Jag kände bara att det var bråttom att göra något och försökte skjuta bort vad konsekvenserna kunde bli för mig. Folk dog och det måste hända något NU!
I slutet av pandemins första våg blir hon uppkallad till huvudkontoret för att diskutera sina åsikter om hur coronavården sköts.
– Jag visste ju inte vad de ville, men tänkte att de kanske vill lyssna på vad jag har att säga ändå till slut.
Jag kände att om jag inte lyckades rädda några av de boende skulle de i alla fall inte få ta ifrån mig min yttrandefrihet.
Hon är trött och sliten efter vårens tunga arbete och att ha varit sjuk i covid-19 själv precis som många kolleger. När hon går till mötet tänker hon att ”bara jag inte skriver på något så är jag safe”.
Hon möts av en specialist i personalfrågor, sin enhetschef och regionchefen, Stine spelar in mötet och i radiodokumentären hörs hur de pressar henne om Expressenartikelns innehåll och anklagar henne för att ljuga. Mötet slutar med att de vill att hon ska skriva under att hon har fått en erinran för att ha varit illojal mot företaget. Erinran är facktermen för det som i vanligt tal kallas en varning.
– Jag skrev inte på, men gick därifrån och kände mig rätt tillplattad. Jag hade inte sagt något som inte stämde i tidningen. Jag kände att om jag inte lyckades rädda några av de boende skulle de i alla fall inte få ta ifrån mig min yttrandefrihet.
Efter många turer och flera månader tog Attendo tillbaka varningen, men inte förrän de fick veta att flera möten var inspelade och att Sveriges Radio ville ha en kommentar till dokumentären om det som sägs på mötena.
En rekordvarm sommar och flera svåra höstregn har passerat sedan dokumentären sändes första gången. Stine står i sitt lilla ombonade kök och mixar grönsakssoppan som hon ska dricka under sitt första nattpass efter semestern. Bredvid vräker den lurviga katten Bullen kelsjukt ut sig på rygg.
Hon är inte särskilt nervös för att gå till jobbet trots att cheferna, som flera gånger med förtäckta ord förklarat att hon kan söka sig till andra arbetsplatser, jobbar kvar på Attendo.
– Jag vet att jag har stöd från nästan alla kolleger. Att de inte gick ut med namn beror på att de har familjer att försörja. Jag bor i en etta och ska försörja Bullen – det är enklare för mig.
Dessutom tänkte hon att det skulle bli en liten nyhet som snabbt blåste över. Uppmärksamheten hade hon inte räknat med.
– Jag visste inte att så stor del av dokumentären skulle handla om mig. Det var ju så många som blev intervjuade, men jag tänker inte backa för att strålkastaren råkade komma på mig en stund. Det är nu jag har chansen att förändra något.
Det hon vill förändra nu är lojalitetsplikten – den innebär att en person som är anställd på ett företag i värsta fall kan få sparken om hen gör något som är illojalt eller kan skada företagets verksamhet. Det var det som var grunden till att Stine varnades.
– Men jag var ju lojal mot de gamla.
Det finns det också en lag om. I princip har alla som arbetar med något som är betalt av skattepengarrätt att larma om missförhållanden oavsett vad följden blir för arbetsgivaren. Problemet är bara att många inte vet det.Stine vill att lojalitetsplikten ska avskaffas och hon har Kommunal med sig i det.
Kommunals ordförande Tobias Baudin gjorde ett utspel i våras om att det behövs en lex Stine som ska göra det tydligt att meddelandefriheten är starkast.
– Det vore ju bra om det blev så. Lojalitetsplikten måste bort, säger Stine samtidigt som hon en sista gång kontrollerar att Bullen har mat och vatten innan hon kliver ut genom lägenhetsdörren för att gå de 900 metrarna till jobbet.
Men kan jag inspirera dem och andra till att följa sin känsla för vad som är rätt och fel så gör det mig lycklig.
Klockan är halv nio på kvällen och eftersom kvällen är ljum är uteserveringarna längs vägen lika fulla som parken hon passerar är av fotbollsspelare och joggare. Ingen lyfter på ögonen när hon går förbi men under hösten kommer det kanske att ändras. För även om Attendo drog tillbaka sin erinran så har en åklagare startat en förundersökning om brott mot lagen om meddelarskydd.
Före jul bestäms det om det som hänt är tillräckligt för att tas upp i rätten eller inte. En rättegång kommer att sätta Stine i blickfånget igen.
– Blir det så får jag ta det, men jag är inte något helgon och känner mig inte som en hjälte.
Hon vet att det finns många som hon runt om i landet. En del som ställde sig upp för dem som behövde hjälp när pandemin kom och en del som av olika orsaker inte gjorde det. Hon är noga med att de som arbetar i Attendos ledning inte är onda.
– Men kan jag inspirera dem och andra till att följa sin känsla för vad som är rätt och fel så gör det mig lycklig.
Vi säger hej då och jag ser henne gå in genom glasdörren till Sabbatsbergsbyn.
Några dagar efteråt skickar hon ett sms. På skärmen läser jag:
”Det handlar om att man flyter med när man borde ställa sig upp och säga nej.”
