Ny utställning breddar bilden av kroppsarbete

En stor bild av undersköterskan Malin Wegge från Göteborg möter den som närmar sig Länsmuseet Gävleborg i Gävle. Det är också ett citat av Malin som gett namn åt boken och utställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar” (citatet finns att läsa nedan).

– Det är ju ett kroppsarbete, det sliter på kroppen och det är långa arbetsdagar, obekväma tider. Jag tycker att det behöver lyftas. Våra jobb är viktiga. Man ska vara stolt över det här jobbet. Man är inte ”bara” undersköterska, det är good enough, säger Malin Wegge som känner sig stolt över att uppmärksammas på det här sättet.

(Texten fortsätter nedan)

---

Klass, nej, jag tänker inte så mycket på sånt. Men om inte min mamma varit undersköterska, hade jag valt ett annat yrke då? Och det är klart att vi som arbetar med våra kroppar måste gå ihop, för att det ska lyfta för oss.

Det är tungt och slitigt och kroppen kommer nog vara utsliten vid 55 år.

---

Inne på museet möts jag av människor i olika arbetskläder och attribut som signalerar vilket yrke de har. Det är stora fotografier, så att man tittar upp lite mot personerna.

– Jag ville höra berättelser om arbete. Det är så osynligt när det inte handlar om tjänstemän. Det tas politiska beslut om pensionsålder och arbetsdagens längd – men varför pratar vi inte om konsekvenserna för dem som arbetar med sina kroppar? säger Annica Carlsson Bergdahl när vi träffas via varsin datorskärm.

Hon är journalist, författare och kulturproducent och har tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson (tidigare Wallin) träffat 33 personer från olika LO-yrken som porträtteras i ”Vi som arbetar med våra kroppar”. Annica understryker att personerna utgör en del av dagens arbetarklass.

– De har någorlunda trygga anställningar. På senare år har det mest pratats om det som kallas prekariatet, jag ville skildra den mer traditionella arbetaren.

Till skillnad från de ikoniska fotografierna av manliga industriarbetare på 1960- och 70-talen visar ”Vi som arbetar med våra kroppar” ett bredare spektrum och frontas av en kvinnlig undersköterska.

Elisabeth Ohlson blev orolig när hon insåg att hon inte skulle kunna ta bilder i arbetssituationer. Dels fick hon inte komma in på alla arbetsplatser på grund av corona, dels är många arbetsplatser kontrollerade av en pressansvarig. Elisabeth landade i att ta porträttbilder.

– Man får inte vandra fritt som fotograf på arbetsplatserna längre. Först fick jag panik, men när man ser 33 personer stå rakt upp och ner i sina arbetskläder så blir det jättestarkt.

Förutom fotografierna består utställningen av föremål från personernas olika arbeten. I en lång rad hänger urtvättade bussaronger som har använts i äldreomsorgen. På varje plagg finns citat från de tre undersköterskor som medverkar i utställningen.

– Det är något med alla dessa undersköterskor, Sveriges största yrkesgrupp, de bär så mycket. Vi klarar oss inte utan undersköterskorna. De har så fruktansvärda villkor. Det är ett yrke som tär på både kroppen och själen, säger Annica.

(Texten fortsätter nedan)

---

Jag vaknar ofta på morgonen med ett leende på läpparna och fjärilar i magen och tänker: åh, jag ska till jobbet i dag.

I telefonen har vi Careapp, där vi ser vilka vi ska till. Upp till 20 på en dag.

---

En annan kommunalare som porträtteras är Mona Dieng, bussförare som jobbar fackligt för Kommunal i Kungälv.

– Det är roligt att man som bussförare blir allmänt känd. Vi blir omtalade när vi blir misshandlade eller när vi slänger av någon som inte har biljett. Det är inte människan.

En fin detalj i utställningen är ett par av Monas avlagda klackskor, varje år sliter hon ut två par i jobbet.

– Jag är bara 159,5 lång. Jag hänger och dinglar med benen så jag har klackar för att slippa få värk i benen när jag kör buss. Det är så naturligt för mig, jag måste ha mina klackar.

Varför vaknar du med ett leende när du ska jobba?

– För att jag ser fram emot att köra buss, det är höjdpunkten på min vecka. Jag kör av mig så mycket tankar och trötthet.