Jag står vid sidan om sängen, jag vet att snart så är det nära. Dina anhöriga har precis fått samtalet så de är på väg. De är snart här med oss. Jag håller din hand och pratar för att visa att jag är här. 

Det blir fler och fler andningsuppehåll. Du tittar på mig och sedan tar du ditt sista andetag. Jag klappar dig i håret och känner en sådan sorg att du nu inte finns men jag är på jobbet så jag måste hålla igen. Jag går ut pratar med mina kollegor, sedan går vi in tillsammans och gör i ordning dig så att du blir fin tills dina anhöriga är på plats. Vi lägger en blomma och tänder ett ljus på ditt bord. 

Dina anhöriga kommer och vi möter upp dem och visar in dem där du ligger. Det ser ut som om du sover. Dina anhöriga gråter, vi är där och stöttar. Mina tårar vill bara spruta ut men jag håller igen. Tårarna i ögonen finns där och det rinner sakta en tår ner från min kind, jag torkar av den och pratar med dina anhöriga. När de är redo lämnar jag rummet. 

Jag går vidare med tårarna i halsen, men jag måste vidare för att jobba med de andra. Under den här tiden har någon ramlat och mina kollegor behöver hjälp. Personen har ramlat och slagit i huvudet så att det blöder. Vi försöker stoppa blodet och ser efter så att det inte finns fler skador. Såret i huvudet behövs sys. 

Tio minuter kvar, sedan slutar jag för kvällen. Det ringer på telefonen igen, någon har kräkts i sängen. Jag går dit och torkar upp, bäddar rent och tvättar av personen.

Det ringer på min telefon och jag svarar, det är någon som behöver min hjälp med att gå på toaletten. Jag kommer dit, hjälper och direkt efter ringer det igen. Det är någon som vill att jag kommer in till den för att den är orolig. Den personen har inte sett någon personal på länge så den vill att jag sitter där och pratar ett tag. 

Det börjar bli dags för att ge medicin och fixa de flesta till natten. Telefonen ringer, det är ett akutlarm. Det betyder att vi snabbt måste till rummet det ringer ifrån. Som tur var är det ett falsklarm. Jag går tillbaka där vi var innan, fixar det sista, städar undan i rummen, lämnar sista disken i köket. 

Tio minuter kvar, sedan slutar jag för kvällen. Det ringer på telefonen igen, någon har kräkts i sängen. Jag går dit och torkar upp, bäddar rent och tvättar av personen. Nu är det 15 minuter sedan jag skulle ha slutat. Jag kommer till rapportrummet, rapporterar och måste dokumentera det som hänt under mitt arbetspass för att sedan gå hem 35 minuter senare.

Mina tankar snurrar nu kring om jag glömt ge någon medicin, om jag glömt meddela något till mina kolleger men framförallt går mina tankar denna kväll till den person jag inte kommer att få se mitt nästa arbetspass. 

Jag kommer hem till min familj, pussar mina barn, min sambo och säger att jag behöver en rejäl kram. Mina tankar snurrar nu kring om jag glömt ge någon medicin, om jag glömt meddela något till mina kolleger men framförallt går mina tankar denna kväll till den person jag inte kommer att få se mitt nästa arbetspass. 

Detta är ett arbetspass för en undersköterska. En undersköterska som ska ha minimilön på 21750 kr i månaden innan skatt. En undersköterska som får jobba helger, kvällar, nätter och storhelger. 

Skulle vi välja att byta yrke men jobba kvar på samma plats med något administrativt så hade vi plussat på våra månadslöner, fått ledigt under storhelgen och röda dagar med betalt. Så varför är det brist på personal inom sjukvården och varför stannar vi som finns kvar? Vem är det som bestämmer vilket jobb som är viktigast eller vad som är mest värt att lägga pengar på?

  • Malin Nilsson
    undersköterska Stockholm