”Har bolagscheferna inga gamla anhöriga?”
Usch och fy för alla upphandlingar och låga anbud som andra ska genomföra åt dessa bolag. Gå ut själva och jobba så ni ser vad ni ställer till med i pengahetsen, skriver Lena Olsson vars städjobb sålts ut till lägsta budgivare.
Lena Olsson.
Vart är vårt samhälle på väg och vad är det för människor som sitter i ledande och styrande befattningar när man accepterar detta anbudsförfarande som så många far illa av? Jag läser debattartikeln från en av undersköterskorna som larmat från Attendos boende, ”Klart vården påverkas av låga anbud”.
Vad är det för människor som bestämmer och genomför sånt här? Har de inga gamla anhöriga? Eller tycker de verkligen att det är rätt att gamla får lägga sig på eftermiddagen och får för lite mat och att personalen ska stressa och slå knut på sig själva för att få det att fungera hjälpligt?
Det pratas så mycket om värdegrund men här tycks värdegrunden ha begravts under alla låga anbud från penninggalna riskkapitalbolag.
Det pratas så mycket om värdegrund men här tycks värdegrunden ha begravts under alla låga anbud från penninggalna riskkapitalbolag.
Jag har städat inom en region där städningen lades ut på anbud. Städerskorna blev sålda som oönskade kattungar där lägsta budet vann upphandlingen. Några blev uppsagda och de som blev kvar skulle städa mer på mindre tid, semesterdagar togs bort liksom en del andra förmåner som friskvårdstimme. Allt för att tjäna pengar, pengar.
Vi såldes till ett riskkapitalbolag och det blev en väldig turbulens. Ledningen verkade ängsliga över att vi städade i onödan. Att vi städade oanvända rum. Hur många sådana hittar man på ett sjukhus? Vi skulle också ta betalt för varenda liten grej vi gjorde utöver avtalet, vilket jag tycker är småaktigt men det är ju så man får ihop sina pengar.
När vi jobbade under julhelgen såg vi hur personalen på avdelningarna fått stora korgar med frukt och godis medan vi på städ inte ens fick en burk pepparkakor. Kan tyckas barnsligt i sammanhanget men alla vill väl ha någon form av uppskattning på jobbet?
Eftersom vi blivit färre så blev det mer att göra och stressen ökade förstås. Man kände sig inte mycket värd utan det gick mest ut på att jobba och hålla käften. När vi jobbade under julhelgen såg vi hur personalen på avdelningarna fått stora korgar med frukt och godis medan vi på städ inte ens fick en burk pepparkakor. Kan tyckas barnsligt i sammanhanget men alla vill väl ha någon form av uppskattning på jobbet?
Efter ett antal år var det dags för en ny upphandling och då var det ett annat bolag som vann med ett lågt anbud. Då blev alla städerskor uppsagda och vi fick söka om våra jobb. Resultatet blev att vi som jobbat många år, kunde lokalerna och maskinerna och var uppskattade fick gå med diverse konstiga anledningar som skäl. En variant var att man inte passade in. Istället anställdes unga kvinnor och män och det gick som vi befarat, åt skogen.
Städning må vara en sak, det är ännu värre när personal och patienter eller brukare utsätts för detta snålande och stressande på grund av för låga anbud och ren girighet.
Det var turbulent, personalomsättningen var hög och arbetet sköttes inte som det skulle. De som inte ”passade in” tidigare fick komma tillbaka men till slut fick regionen nog och bröt avtalet. Det riskkapitalbolag som tidigare haft städningen fick träda in igen och vad jag vet så är de kvar ännu.
Städning må vara en sak, det är ännu värre när personal och patienter eller brukare utsätts för detta snålande och stressande på grund av för låga anbud och ren girighet. Det är bedrövligt, gräsligt och fruktansvärt. Usch och fy för alla upphandlingar och låga anbud som andra ska genomföra åt dessa bolag. Gå ut själva och jobba så ni ser vad ni ställer till med i pengahetsen.
