”Vår modell har tjänat arbetarklassen väl”
Vi måste fortsätta att ställa gemensamma krav, men det är inte självklart att folk skulle lyssna mer om vi gör det genom att strejka, skriver Oscar Karlsson i en replik till debattartikeln ”Kommunal och LO säljer ut sina egna medlemmar”.
Oscar Karlsson, Kommunal.
När jag läste Adam Blomgrens debattartikel så kunde jag känna igen supermycket av känslorna. Frustration över att kampen för välfärdsarbetarna går för långsamt. Ilska över hur nedprioriterade våra yrkesgrupper och verksamheter har varit från politiken och självklart de där tankarna som säkert alla fackliga företrädare och medlemmar får då och då. Borde vi inte strejka mer? Typ som i Frankrike, som Adam Blomgren tar upp som exempel.
Franska fackföreningar använder strejken som främsta vapen både när det gäller politik och villkor och de använder vapnet ofta. Frågan är vad de vinner på det, förutom att få fackliga förtroendevalda som mig och Adam Blomgren att fantisera om hur det skulle funka i Sverige.
I Frankrike är organisationsgraden någonstans runt 10 procent och strejkrätten är individuell till skillnad från i Sverige där den är kollektiv. Den mest väsentliga skillnaden är avsaknaden av den svenska modellen. Frankrike har inte alls samma tradition eller historia av att söka samförstånd istället för att söka konflikt. Tvärtom inleder fackförbunden ofta sina avtalsrörelser med en strejk innan de ens kommit till förhandlingsbordet.
Det är en modell som tjänat arbetarklassen väl. Historiskt och i nutid. De senaste 20 åren har vi haft reallöneökningar, vi har vunnit flera viktiga strider.
Nu i dagarna är det 90 år sedan skotten i Ådalen. Händelsen har i efterhand kommit att markera när Svensk arbetarrörelse valde en annan väg än den franska. Det betyder inte att kampen är nerlagd. Det betyder att istället för strejk och konflikt som enda vapen så är de två av flera verktyg som vi har för att påverka, förändra och förbättra.
Det är en modell som tjänat arbetarklassen väl. Historiskt och i nutid. De senaste 20 åren har vi haft reallöneökningar, vi har vunnit flera viktiga strider. Ja det går långsamt och vissa grejor är det rent sagt för jävligt att vi ens ska behöva kämpa för.
När det kommer till kommunalarnas frågor har vi just nu medvind i opinionen, alla vill vara vår vän. För att hålla det vid liv måste vi gemensamt fortsätta ställa krav, men det är inte självklart att folk skulle lyssna mer om vi gör det via en strejk. Kanske kommer kraven i framtiden levereras med hjälp av vårt strejkvapen, men strejk är inget mål det är ett verktyg.
I en annan del av texten tar Adam däremot upp en sak som jag inte kan relatera till på något plan. Han påstår att vårt förbund skulle vara en organisation vars syfte är att disciplinera medlemmarna, tillhandahålla försäkringar och att de gång på gång skulle sälja ut oss. Jag vill inte förringa Adams upplevelser men den beskrivningen har inget med mitt Kommunal att göra.
Både strejkrätten och las-överenskommelsen som Adam refererar till är demokratiskt förankrade hos vår kongress respektive förbundsstyrelsen utsedd av vår kongress.
Kommunal är en demokrati. Både strejkrätten och las-överenskommelsen som Adam refererar till är demokratiskt förankrade hos vår kongress respektive förbundsstyrelsen utsedd av vår kongress. Självklart kan man tycka något annat i de frågorna än vad resultatet blev men att hävda att förbundet sålt ut oss medlemmar i de här frågorna är att förringa den demokratiska process som är grunden till allt vi gör i Kommunal.
Om Adam eller någon annan vill att vi ska driva andra frågor eller ompröva våra beslut som vi tidigare tagit tillsammans så krävs det organisering kring det, precis som på arbetsplatsen när Adam fixade morgonmötena, stoppade femminutersbesöken och lade skyddsstopp.Du säger att nu ger du upp, gör inte det. Stanna kvar i vår förening som förtroendevald och ta kampen med oss. Det är bara genom att ge upp man kan vara säker på att förlora.
