Det är glädjande att Pernilla Niia, regionchef på Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning, Region väst, tog sig tid att besvara vår kritik kring hur verket hanterar skyddsombudsstopp under pågående pandemi. Det visar att kritiken tagit skruv. Och ingen rök utan eld, som det ju heter.

Men Arbetsmiljöverkets replik har tyvärr inte tydliggjort någonting – det är skillnad på att vidta åtgärder och på att vidta tillräckliga åtgärder.

Det är besvärande på ett otryggt sätt att Pernilla Niia skriver att man har ”stor förståelse för att det finns en oro hos många medarbetare i ett läge där smittspridningen är stor”, för att sedan i nästa andetag lägga över allt ansvar på arbetsgivaren. 

Så arbetsgivaren ska väga in oron som en faktor, medan Arbetsmiljöverket kan sila den mellan fingrarna, så länge arbetsgivaren lyckas övertyga inspektören om att man vidtagit åtgärder?! Är det rimligt att en illusion om en säker och trygg arbetsmiljö kan få vara tillräcklig?

Arbetsgivaren har alltså i det här fallet, inte lyckats påvisa att anställda inte utsätts för risk för covidsmitta, och ändå fattar verket ett beslut om att inte överta skyddsombudsstoppet. 

Nog ska vi väl kunna lita på att en myndighet rättar till eventuella misstag genom en opartisk bedömning av händelseförlopp, och åtgärder?!

Pernilla Niia skriver att det är ”arbetsgivarens ansvar att vidta de åtgärder som krävs för att en gravid medarbetare inte ska utsättas för covid-smitta”. Jo, precis. Vi är helt överens om det – grundansvaret ligger hos arbetsgivaren.

Men när denne inte gör det som krävs, så står skyddsombudens hopp till inspektörerna på Arbetsmiljöverket. Nog ska vi väl kunna lita på att en myndighet rättar till eventuella misstag genom en opartisk bedömning av händelseförlopp, och åtgärder?! Om det inte handlar om klass, vari ligger då grunden för beslutet i det här fallet?

Vi har som sagt kunnat konstatera precis motsatsen till det som Niia skriver, om att arbetsgivaren vidtagit åtgärder för att skydda sina medarbetare mot smitta. Vilka åtgärder åsyftas? En “Att hålla avstånd är att visa omtanke”-skylt räknas väl till exempel förmodligen som någon typ av åtgärd, men den kan knappast anses tillräcklig. (Rekommendationer är som bekant inte lag.)

Så än en gång – vilka åtgärder åsyftas? Hur anser Arbetsmiljöverket att arbetsgivaren har säkrat en trygg arbetsmiljö för gravida medarbetare, alla yrkeskategorier, på Östra?

Vår ståndpunkt att klasstillhörighet tycks har påverkat gällande beslut, kvarstår alltjämt.

Pernilla Niia skriver det själv: “Gravida räknas som riskgrupp och ska inte utsättas för covidsmitta.” Vi är, än en gång, rörande överens. Men när Arbetsmiljöverket fattar ett beslut som går stick i stäv med det konstaterandet, är vi inte längre överens. Då måste vi ifrågasätta grunden till beslutet.

Vår ståndpunkt att klasstillhörighet tycks har påverkat gällande beslut, kvarstår alltjämt. Arbetsmiljöverkets replik har egentligen inte tydliggjort någonting. 

Ingen skulle bli gladare än vi om vi i framtiden kunde släppa frågan om klass helt. Men för att det ska bli en ickefråga så krävs en bättre samverkan mellan arbetsgivare, skyddsombud och myndigheter, där alla behandlas lika. Det ser tyvärr inte ut så i dag.