Det är ett bibliskt omfång på Johan Jönsons senaste diktsamling. Han har inte varit fåordig i sina tidigare heller, men nu är det som att han har maxat förmågan att bilda ord av ett ständigt flöde av tankar och stämningar. Här finns de ämnen han ständigt återkommer till: död, arbete, pengar, sex och klasshat. Man känner igen vreden och ibland ett uppblossande förakt – som ett försvar inför meningslösheten och ojämlikheten. Bara stundtals ger han läsaren en respit av ömhet eller naturens lugn.
Läsningen öppnar upp spjäll och jag blir alltid upprymd när jag läser Johan Jönson, trots att det är rått och brutalt på gränsen emellanåt. Det känns som att han skriver och fullkomligt skiter i vad som händer med texten därefter. Det är både extremt mycket just nu och samtidigt helt tidlöst. Han har en helt egen röst.
Men hur närmar man sig ett diktverk på 2272 sidor? Jag ska villigt erkänna att jag inte har arbetat mig igenom den från sida 1 till sida 2272. Sidorna är bibeltunna och kanske ska man se ”ProponeisiS” som något liknande i den bemärkelsen att det är en bok att återkomma till, att bläddra i, att fastna i på olika ställen varje gång man återvänder. För det gör man definitivt.
