Med kroppen full av Nationalteatern

I kväll när fredagskvällen bubblar i blodet sänds andra delen av dokumentären ”Vi är barn av vår tid – en film om Nationalteatern” på SVT. Där ges plats åt en fritidsledare som har fyra olika tatueringar med textrader från Nationalteaterns sånger. 

Filip Ekström arbetar som fritidsledare på högstadiet i Jättestenskolan som ligger i Biskopsgården i Göteborg. Han tycker att Nationalteatern har mycket att säga fortfarande.

– När jag ska beskriva Nationalteatern för mina elever börjar jag med att de sa det som hiphopen säger i dag, men utan automatvapen. Precis som Kartellen rappar ”Samma visa som Nationalteatern, men de hade plakat vi har automatvapen”. Nationalteatern pratar om saker som kidsen kan relatera till än i dag.

Han nämner en sekvens i dokumentären där två unga tjejer någon gång på 1970-talet pratar med några av medlemmarna i Nationalteatern om thinnerrus och hallucinationer. 

– Det hade två tjejer kunnat berätta om i dag också, fast de hade handlat om något annat än thinner. Jag tror inte att det är så stor skillnad. Det handlar om psykisk ohälsa bland unga och om ekonomisk utsatthet.

Då handlade det mycket om klass och i dag handlar det mer om identitet. Istället för att hitta gemensamma nämnare fokuserar vi på skillnaderna.

Nationalteatern var en musikgrupp, en teatergrupp, ett kollektiv av människor som under 1970-80-talen arbetade tillsammans. I dokumentären beskrivs Nationalteatern som ”punk före punken” och sant är att de höjde rösterna för att göra motstånd. Mot kapitalet och mot det etablerade samhället. De lyssnade på ungdomar i förorten och lyfte deras verklighet i teater och musik. 

Vad skulle Nationalteatern skriva om i dag?

– Även om problemen mycket är desamma är det som förändrats vårt gemensamma tänk. Då handlade det mycket om klass och i dag handlar det mer om identitet. Istället för att hitta gemensamma nämnare fokuserar vi på skillnaderna. Jag tror att det gemensamma tänket är enda vägen fram och det jobbar jag med hela tiden i mitt arbete som fritidsledare, säger Filip Ekström.

Hur fastnade du för Nationalteatern?

– Min morsa satte alltid på Nationalteatern och när jag var liten gillade jag mest texterna som historier. Jag gillade att rita mycket så jag illustrerade historierna till musiken även om jag kanske inte förstod vad det handlade om. När jag blev äldre förstod jag att ”Rövarkungens ö” var en omskrivning för kapitalismen och att det var tanken bakom texten, men det fattade jag ju inte som liten.

Just ”Rövarkungens ö” är en av dina tatueringar?

– Ja, den är intill ett illustrerat sjökort av Käringön där min mamma bor och där det bara är en massa rövarkungar som har råd att flytta in nuförtiden.

Varför har du tatuerat in deras texter?

– Det är viktiga texter för mig. Det har nog att göra med tecknandet när jag var liten då jag nästan graffittimålade vissa textrader. Den första tatueringen ”Barn av min tid” gjorde jag när jag precis avslutat värnplikten. Sedan har jag ”Rövarkungens ö”, ”Sent en lördag kväll” och ”Men bara om min älskade väntar” som jag gjorde när jag träffat min fru.